ingen aning

Jag hade en idé om att skriva något om att inte våga lösa in checkar man får men jag tappade den tråden i en dröm om att skriva en vacker sång. Den skulle ha med åtminstone något av detta;
my mind's all blank
and I think if you knew
you wouldn't mind asking
what shall I do
Men sen kände jag att det kanske inte blev så bra ändå och började fantisera om att jag skulle bli superbra på att rida. Precis då kom jag på att jag skulle ju söka den där utbildningen så att jag äntligen skulle kunna skicka ut mitt hej-då brev till allaisverige. Jag har filat på det länge i mitt huvud och det kommer att bli sååå bra. Eventuellt skriver jag några passiv aggressiv-saker också fast jag tänker att det kanske är lite barnslo. Sen kom jag på att jag behöver kanske feta stålar om jag ska klara av att betala allt jag bara måste ha. Å andra sidan kan jag kanske inte köpa det jag egentligen vill ha. Det skulle åtminstone kännas väldigt smutsigt att göra det. Sen tror jag inte att köpt kärlek är just nåt att ha heller. Ha eller vara. Jag är en sån som vill vara. Jag var en sån som vill ha, sen gick jag i terapi så det gick över. Dessutom tycker jag att det är ganska svårt att sätta ackord till låtar, man får liksom sitta och ändra i texten hela tiden för att det inte passar med dom grejer jag kan spela. Till slut slutar det med att jag sitter där och klinkar melodier som ingen text i världen skulle passa till. Fast det gör dom ju i thåströms låtar, och hello saferide är ju väldigt bra på det där med. Jag är ingen musiker helt enkelt, fast det skulle vara kul om jag kunde sjunga allafall. Jag gör det i bilen när jag är själv. Min favorit är raplåtar för det blir ganska bra när jag lyckas höra vad dom faktiskt säger, sen spolar jag tillbaka och tar det igen. Tiger Lou är bra med, dom lugna låtarna smäktar jag med i utav bara den. Fast plötsligt kommer det ett gupp och låten stannar och jag hör mig själv sjunga och det låter inte alls så bra som när jag har på hög volym. Tur att ingen hörde. Undrar om jag skulle våga sjunga min sång högt för nån. Kanske om vi var väldigt kära för då skulle hon bara titta sådär under lugg och le och säga gud va fint är den till mig och jag skulle säga ja sen hånglas vi lite men vi aktar gitarren. Och den här texten med checkerna skulle nog inte passa sig här för någon skulle kanske förstå vad det handlar om och kanske få panik och gömma sig. Man ska vara försiktig med det man skriver på internet. Nån kan se. You don't know who else is watching. Fast jag kanske skriver den och säger att den är till nån annan människa. Jag ljuger så bra. Jag vet att man ska inte göra si och så om man ska ljuga bra, sen ska man använda personer som finns i verkligheten och platser och händelser fast man kan blanda det i tid och rum för då blir det mer trovärdigt och dessutom så blir det lättare att komma ihåg sina lögner då. Det svåraste med att ljuga är att ibland så träffas personerna på riktigt och då kan det bli jobbigt om man inte ha en reservplan. En person jag sett på TV är väldigt bra på det där med att se vem som ljuger, jag övar på hans tricks ibland. Han säger att hjärnan vill inte ljuga så den gör så att kroppen visar att det är en lögn. Jag vet vilka kroppsgrejer jag ska undvika. Det är väldigt svårt. Man ska akta sig för att försöka göra oskyldiga saker med ögonen för då ser det misstänkt ut. Det handlar om mönster det vet jag, så jag har spelat in mina mönster och övar bort dom så jag ska kunna ljuga bättre. Jag vet inte varför jag vill kunna ljuga. Jag kanske är en ond person. Jag har aldrig nån reservplan. Jag har bara en fallskärm också. Ingen reserv. Fast jag överlever varje gång jag slår i backen. Jag är kanske inte stålmannen men åtminstone har jag nån slags stålmantel. Jag fick den i present av min psyko. Hon skrattade och sa att hon inte hade nån till mig men sen fick jag en allafall. Den fungerar inte riktigt som jag tänkt från början men den är bra på sitt sätt. Tänk om min mamma hade varit så. En sån som skrattar och säger det är ok sen håller hon om en och stryker med handen över håret. Jag har inget hår längre för det började bli lite glest så där och jag vägrar att se ut som en galning i håret. Nu ser jag ut som en cancerpatient istället. Det är överlag svårt att skaffa nån som stryker en över håret. Eller huvudet i mitt fall då. Men när dom gör det som man hittar ibland så känner jag mig lite mer trygg. Jag kommer alltid på låtar när jag sitter på tåget och inte har någonstans att skriva ner dom på. Jag försöker komma ihåg rimmen som är ganska bra ibland. Jag vill gärna att det ska rimma ibland, på ett smart sätt. Det är dom smarta sätten som är svårast att komma på och alltid när jag gör det så kommer jag alltså inte ihåg dom. Jag borde skaffa papper och penna men jag tycker att dom som sitter på tåget och antecknar saker beter sig som galningar. Jag är ingen galning hörrni. Bara lite obalanserad från tid till annan. Nu ska jag skriva min stora smarta låt som jag ska öva på i helgen. Ingen av er kommer att få höra den. Ni tycker inte om mig nog mycket.