vuxenlekar

Nu för tiden, på kvällarna efter mitt jobb, åker jag hem och tar hand om barnen. Det är lite av en förberedelse för framtiden tänker jag. Det är min systers äldsta son och hans flickvän, båda i övre tonåren, som har bosatt sig i soffan. Just nu för all framtid verkar det som.

Jag handlar mat efter jobbet och lagar middag till hela familjen direkt när jag kommer hem. Frågar vad dom har gjort under dagen och om dom ätit lunch. Jag kollar även hur länge dom sovit och säger att det är viktigt att inte sova bort hela dagen. Dom har sällan varken gjort något eller ätit så mitt samvete tvingar mig att föda dom ordentligt. Det är ett fasligt jobb att hitta på middagsmat varje dag. Ibland kommer jag hem och det är tomt i lägenheten. Då blir jag orolig och ringer runt och kollar vart dom är. Jag kanske måste säga till dom att lämna en lapp, eller ringa och säga när dom går och vart dom ska.

Deras grejer har oförklarligt spritt sig i hela lägenheten. Det är kläder och prylar överallt. Badrummet har belamrats med smink och hårschampo. Alla handdukar är använda och ligger lite här och var. Handfatet är nedsmetat med sminkrester och det ligger underkläder lite varstans.
Inga pengar har dom heller, så ska vi göra något så får jag betala. Det är dyrt att ha barn har jag märkt.
Dom sitter uppe och spelar TV-spel hela nätterna och jag tittar till dom innan jag går till jobbet på morgonen. Dom ligger ihopslingrade och sover jättesött och jag kan åka till jobbet utan att oroa mig för en stund.

En stor fördel är dock att dom är duktiga att plocka upp efter sig utan att man säger något. Dom hjälper till med middagen och diskar efter sig jämt. När jag kommer hem så är det aldrig något på diskbänken som måste tas om hand.
Dom bäddar in soffan när dom klivit upp och dom tänder lamporna i fönstret. Utan att jag säger något. Det är som att ha två sims hemma. Ibland måste man säga till dom vad dom ska göra, men för det mesta sköter dom sig själva.
Deras mor brukar tjata om hushållsarbete när dom är hemma, men jag undrar om det inte är viktigare att man uppför sig när man är borta.

Jag undrar också om det här med att vara morbror. För det möjligen med sig ett visst ansvar? Om det gör det så är det kanske så att jag tar lite av det nu.
Dessutom tycker jag att jag lärt känna dom på ett helt annat sätt nu. Jag ser vilka dom är och hör dom prata om vad dom vill. Något som är klart underskattat och outnyttjat i stora delar av min familj.