jag taggar ner

Efter att ha funderat lite nyktert på det här så måste jag erkänna att jag kanske har överdrivit det här lite. Alltså med den här tjejen, vi kan kalla henne... typ Em. Hon heter ju inte så nu men det finns en poäng med det namnet, en poäng som åtminstone en fattar och ni andra behöver en förklaring.
Goes something like this:
När jag var jätteung, alltså typ sexton. Då träffade jag en flicka som hette Em. Hon var en blond blåögd skönhet som hade den där glöden på insidan, ni vet. Snäll, vanlig, rakryggad och jättego. Äppelkinder och ett fint skratt. En sån där som man inte fattar hur bra dom var förrän båset är tomt.
Vi var ihop som man var ihop när man var sexton förr i världen. Hånglades lite. Ibland lite mer avancerat liksom.
Sen tog det slut för jag träffade en svarthårig rocker som svepte mig av jorden. Så har det varit sen dess. Svarhåriga mörkögda rockersbrudar med borderlinedrag har löst av varandra. Alltid har min kompis stått och undrat varför jag inte kan skaffa en "sån där som Em istället". Man ba; va? Men kolla in den här hetingen!
Ett par år senare träffade jag Em igen. På en gata i Sundsvall när krogen hade stängt. Kom med mig sa hon, vi går och tittar på min lägenhet. Vi pussades inte fast jag fattar att hon ville det. Jag var ett pucko som inte vågade.

På tåget träffade jag alltså en ny Em.
Tyvärr har vi bara setts tre gånger. Fast med mys och sånt redan andra gången tycker jag att mina chanser är rätt goda. Men ändå. Jag fattar ju att det här handlar mer om min depressiva överbelastning än att jag är kär på riktigt. Förmodligen är jag mest glad. Eller hungrig kanske. Det är ju så svårt att veta med såna där, vahettere, känslor.

Jag tycker att vi avslutar det här inlägget med en fin sång som liksom sammanfattar all det här. Ok? Ok!