jag är inte hemma - var god stör ej

Jag är trött och ledsen. Det ena har gjort mig det andra, eller om det var tvärtom.
Jag är arg och har ingen att tala om det för. Jag vägrar att bli en sms-dåre. Jag har sett alldeles för många av dom och deras effekter på tjejerna dom stalkar.
Men jag vill ha nåt slags svar. Vill ha nåt slags avslut, även om det bara var så att vi gjorde startsträckan tillsammans. Kalla det drama om ni vill, men jag vet vad jag behöver.
Och hon svarar inte. Eller plötsligt kommer det ett "hej hopp vad jag har gjort ditten och datten", som om ingenting har hänt. Och det har det ju inte heller. Det händer fan ingenting. Och det gör mig helt utom mig av, jag vet inte, förtvivlan kanske.
Har man inte rätt att få åtminstone en frågestund? Jo, jag tycker faktiskt det. Hur litet eller stort det har varit så kan det vara viktigt.
Och på tåget och andra ställen när hon intygat att hon kan säga ifrån. Intygan, den svages försäkran om styrka för omvärlden. Ja, hon kanske kan säga nej till en mängd saker, men att inte kunna säga det viktigaste nejet. Det känns.

Mest av allt vill jag se henne en gång till. Snälla bara en gång till.