svenska kryptobedrifter

Helgen har gått snabbt. Med bortglömda facebookstatusar, soffkramar och även en del samlat mod i ett nyskapat minne har jag suttit och försökt läsa en nyköpt bok på bussen till jobbet. Som dålig symbolik susar en värld förbi utanför fönstret. Är det min spegelbild där, bara centimeter ifrån mig? Eller om det är jag som susar förbi världen.
Ibland jagar desperationen ifatt mig och får mig att ta kliv jag annars inte skulle gjort. Jag är väl mer av en åskådare för det mesta. Men i ett rum med andra åskådare inser jag att det skulle lika gärna kunna vara jag som klev fram. Det är nästan vinst varje gång. Tyvärr inte nu, inte på det sättet. Jag går däremot hem med huvudet aningen högre ikväll.

Eller så här.
För jag vill inte ha någon bil eller ny bokhylla eller hemladdade teveserier. Jag behöver inte nya tallrikar eller biljetter till konserter dit jag går själv. Mitt hem blir inte mindre tomt med en större säng i sovrummet eller fler handukar till badrummet. Mig lurar ni inte med er reklam och era erbjudanden.
Och det är inte terapi eller insikt. Det är det som gör att jag en lördag när det är upprop ligger kvar i sängen med extra armar och ben runt mina. Känslan av att allt är roligare när man är en till. Att en är värd mer när man är två. Och att allt kan vara att göra ingenting tillsammans. Om så bara för en helg. En timme, en minut i taget.