true story

Idag på lunchen satt en människa framför mig och rörde på läpparna så där ni vet, så det kommer ljud ur munnen. Människan pratade om typ hockey, sina barns skolsystem och va bra det var med nån mail dom hade fått och sen nåt om.. eh, jag vet fan inte för jag lyssnade ju inte. Jag satt bara och önskade att han kunde a/vara tyst, eller b/säga något annat som var värt att lyssna på.
Under tiden satt jag och tänkte på om jag kanske har ADHD eller om det är så att jag måste prata med min mamma om att jag inte är arg längre. En minut senare hade jag en gestaltterapeutisk scen i mitt huvud där det var middag och mamma och jag pratade å vips så tittade människan på mig igen så jag var tvungen att säga haha och jasså men det är ju bra.
När jag gick tillbaka till min plats fantiserade jag om att min chef skulle kalla in mig på kontoret och tala om att folk tycker att jag verkar oengagerad och så vidare. Jag svarar att nä, det är jag ju inte, det är bara dom som är så jäkla tråkiga.

Sen kommer jag tillbaka och börjar mitt efter-lunchsurfande och hittar min gamla favorit Doug Stanhope. Och titta/lyssna vad bra saker han säger på kul. Eller inte för mig då, för mig är det dödens allvar.

"It's not ADD, I'm thinking!"



För er som inte fattar youtube:
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6
Del 7

Faktum är att Doug kan vara den roligaste sen Dennis Leary.