I DN
Först säger han "..att socialgrupp och fetma hänger mycket tätt ihop".
Och sen kommer; "Välbeställda, högutbildade föräldrar har tagit intryck. De läser på om barnfetma och agerar och det är bra..".
Och jag googlar hans namn och hamnar på nån sida på KI där det står att "Mekanismerna bakom fetma är huvudsakligen okända, men genetiken är betydelsefull i sammanhanget".
Sen undrar jag hur det är med det där. Var det så att det var generna eller okunskapen som spelade roll. Och är det så att lågutbildade och obeställda automatiskt inte bryr sig om sina barns hälsa på samma sätt som den andra socialgruppen.
Till sist så undrade jag vilka barn som är dom lyckliga barnen. Dom feta eller dom smala..
Sen tänkte jag lite mer på min fina tjej och sen går jag på lurre.
onsdag, augusti 18, 2010
det här är konstigt
Posted by .perpotator at 11:00
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror inte att man ska fastna i huruvida lågutbildade och de med lägre inkomst bryr sig mindre om sina barn eller inte.
Problemet är ju att vi stoppar i våra barn fel saker. Att det visar sig i statistiken att det finns skillnader i föräldrarnas utbildning och inkomst kan man ju undra över, men det är väl bättre att försöka förbättra kosten till våra älsklingar än att grunna på det?
Jag är helt säker på att lyckligheten inte sitter i vikten, men däremot hälsan. Att luta sig tillbaka och säga att min rultiga unge i alla fall är lycklig och det är huvudsaken är nog den värsta björntjänst vi föräldrar kan göra!
Klart lyckligheten sitter i vikten! Jag vet jättemånga glada tjocka mänsker!
Dessutom sitter det i socialgrupper, t.ex. är det inom många kulturer fint att ha en stor mage för då visar man att man har råd att äta. Kungar har t.ex. oftast jättestora magar. Inte vår kung iof för han är ganska fattig.
Men genetik?
Ärver man anorexia?
Eller lär man sig det av sina föräldrar?
Skicka en kommentar