obligatorisk närvaro

Man övar på att säga "jag" istället. Man kollar på lyxfällan och gråter i smyg på sitt jobb för det är så synd om människor som inte kan hantera sina problem och det är så vackert när dom friar till varandra över köksbordet i en halvstädad lägenhet med potatissallad från konsum fortfarande i förpackningen och sen säger dom att drömbröllopet är på Nynäs havsbad och allt löser sig till slut. Och man googlar porr på bästa kompisens blogg för att hitta det där smarta hon skrev om det så att man kan tänka att det är ett klokt och bra beslut att inte titta på sånt nu när jag har världens bästa flickvän.
Man råkar läsa om mamman och pappan och hennes familj och man tänker på sin egen. Man tänker att man har skällt på fel person. Man kanske tycker lite synd om mamman och sen tänker man att kanske ska jag skicka ett långt mail på facebook till henne och tala om sånt här. Man tänker på pappan som aldrig var där och andra som inte har sina pappor i livet ens och att dom är så ledsna för det. Man tänker att dom inte vet hur det är att ha en som lever men som ändå inte är där. Man tänker att det borde vara som på en del skolor att det är obligatorisk närvaro och att det ska gälla föräldrar också kanske.
Döda föräldrar, tänker man, Ja det är väl om något en giltig frånvaro.

Man tänker att man ska åka hem tidigare till sin fina flickvän och säga allt det här och hon kommer att lyssna och säga jättebra saker och kanske pussa en lite i ansiktet och sen kan jag lyssna efter mina andetag och efter det så kan jag bli vuxen igen.