Stackars dumma Harold

film vs irl

noreply@blogger.com (.perpotator) — Wed, 21 Nov 2012 07:34:00 +0000

Vi kollar på rätt många tv-serier, jag och frun (ja, jag har gift mig också). En sak som händer ofta på film, det är att det föds barn.
Så här går det till när man föder barn på film:

Alternativ 1.
Hon som är med barn börjar få kraftiga värkar efter att ha gjort något ansträngande, som till exempel gå upp för en trappa eller kanske grälat med sin man/mamma/kompis.

Barnet kommer ut i bilen på väg till BB.

Alternativ 2.
Vattnet går. Det plaskar ut ungefär en liter på golvet och alla ser förskräckta ut.

Dom åker in på BB och efter tre värkar så kommer ungen ut.

Det kan jag säga, att så går det inte till allafall. Och man undrar varför det framställs så på film egentligen. (Jajaja, jag fattar att det är för att dramatisera, ok. Men ändå.)

Barn. Bäbis. Elliboll

noreply@blogger.com (.perpotator) — Tue, 02 Oct 2012 07:41:00 +0000

Elliot. Så heter hon. Men vi säger nästan alltid bäbisen om henne. Eller Bollen. Eller Jotten, Jottli, Jottenboll, Elliboll, Jott och alla varianter som går att göra på hennes namn. Jag hoppas hon gillar sitt namn när hon blir äldre.

Hon är sex månader och helt makalöst fin. Härom dagen låg hon i mitt knä och vi tittade på varandra i flera minuter. Jag kan inte låta bli att le och när hon ser det så ler hon. Större och större blir hennes leende och tillslut kommer det ett skratt liksom från hela hennes kropp. Ner från hennes mage där det liksom började, tills hennes ansikte spricker upp i världens gladaste flin och hon liksom andas sitt skratt, ett långt och djupt aaaaaiiiiiiiihhhhhhhhh som är det finaste man kan få höra.
Och ibland gråter hon. Det är den ledsnaste gråt man kan höra och när det kommer så vill man bara liksom hålla i henne och skydda mot allt ont som finns och jag tycker så synd om henne, att hon måste bli så ledsen.

Men mest är hon glad. Hon skrattar massor och ler nästan hela tiden. Ibland ser hon så förvånad ut så att man undrar vad som händer i hennes huvud.

Och det finns liksom inga känslor för sånt här. Det är liksom kär, fast på ett helt annat plan, och jag undrar hur jag ska kunna formulera det för mig själv. För hur mycket kan man egentligen älska sitt barn.

Ibland när jag håller henne så liksom borrar hon ner sitt ansikte i mig och sen lägger hon sig till rätta och liksom bara är.

Det här med bäbis. Alltså, det är som att ha alla söta hundvalpar och kattungar och allt som är mysigt och gulligt på samma gång. I ett.

hälsa för fan

noreply@blogger.com (.perpotator) — Thu, 06 Sep 2012 07:06:00 +0000

Jag hade motorcykel i många år för inte så länge sedan. Det jag tyckte var mest irriterande med det var den så kallade hälsningsplikten. Det går helt enkelt ut på att man hälsar med ena handen på mötande motorcyklister. Det är liksom som att säga "hej, jag har en mc, vad kul att du också har en". Eller möjligen "tja, jag ser att du också är tuff som jag".
Det är lika töntigt som roligt på nåt sätt. Men mest ganska störigt.

Nu har jag barn och det är fan SAMMA SAK som mc fast tuuuuusen gånger värre.
Nu när man möter någon med barn i samma ålder så ska man liksom titta på bäbisen, le lite, och sen titta på föräldern med ett ansiktsuttryck som liksom uppvisar lika delar empati, kärlek och förtvivlan. Man ska också kommunicera lite "åh vad jag förstår hur du har det och vilket fint barn och jag vet också hur kul/jobbigt det är fast visst är det fint att ha barn ändå". Det är som att vi tysta måste utbyta känslan av att veta något som dom barnlösa inte vet.
Om barnet är lite äldre och kanske kan gå och sånt, då måste man liksom säga nåt också, typ "åh va kul det ska bli när min bäbis kan gå".

Va fan liksom. Sluta!
Jag säger som Louis CK: "You're not mine, I don't love you. I don't even have an instinct to protect you".

Jotten

noreply@blogger.com (.perpotator) — Mon, 06 Aug 2012 07:38:00 +0000

Min fina fina bäbis. Elliot.
Efter fyra månader så finns det fortfarande inte så många ord som jag behöver för att formulera hur mycket jag älskar dig.
Det är som att verkligheten är där ute och vi är här inne. Overkligheten och saknaden av ord som beskriver är påtaglig när jag sitter brevid dig i sängen och du sover helt lugnt. Jag kan hålla din hand med bara ett finger och hela du får plats på min underarm.
Du är så liten så liten och så mjuk och sprattlig när du är vaken. Du skrattar och slänger med dina ben och armar och vi säger att tänk att du är vårt alldeles egna barn.
Det är så konstigt att du inte fanns förut. Och nu finns du här med oss. Det är stor skillnad på att se gravidmagen och att faktiskt bära sitt barn i sina egna armar. Det är konstigt att allt egentligen ibland känns helt som vanligt. Jag diskar och vi kollar på teve, och plötsligt så hör jag dig i sovrummet eller från lekmattan på golvet och då kommer den igen. Den underliga känslan av underligt, på ett konstigt och annorlunda sätt.
Iband tittar du på mig med dina stora blåa ögon och plötsligt spricker hela ditt ansikte upp i världens största leende.
Det är då hela jag liksom faller sönder och blir starkare på samma gång. Det är då jag liksom inser hur mycket jag vill ta hand om dig. Min fina fina bäbis.

semestersorg

noreply@blogger.com (.perpotator) — Wed, 11 Jul 2012 08:09:00 +0000

Känslan när man kommer hem från semestern för att katten ska få ungar och när vi öppnar dörren så ligger hon helt stilla i sin korg.

diska

noreply@blogger.com (.perpotator) — Mon, 14 May 2012 07:59:00 +0000

I fikarummet på mitt jobb står en hink med maskindiskmedel. Jag har alltid misstänkt att det är något misstänkt med den. Varje gång någon ska ladda diskmaskinen så öppnar dom locket på hinken och börjar hugga loss bitar av det som en gång var ett pulver. Ett damm sprider sig i rummet och många börjar hosta. Det luktar klor.
Idag kollade jag upp produkten och företaget som säljer den eftersom jag var helt säker på att det inte längre får säljas.
Det får det.

Företaget heter Ecolab och på deras hemsida kan jag få se en fint producerad film (nere till höger) om deras värderingar och arbetssätt.
Produkten vi har heter Topmat Klan M och jag letar upp produktbladet.

Alltså, är det verkligen så att man kan ha den där filmen på sin hemsida och samtidigt sälja miljögifter som enligt klassificeringen är "Giftigt för vattenlevande organismer" och "oförenligt med organiska ämnen"?

Är det verkligen så att jag ska behöva sitta i samma (fika)rum som den här produkten?

kul 2000

noreply@blogger.com (.perpotator) — Tue, 08 May 2012 10:16:00 +0000

Alltså, jag medger att jag var roligare 2010. Eller 2009 för den delen.
Jag har kollat upp det själv, och jag skrattar högt åt mina egna inlägg från då.

Nu är det mest barn och annat som ingen förutom jag gillar.
Men stänga ner blogge? Nä aldrig alltså.

Idag var det salt sill till lunch. Salt sill med löksås och pärer. Det är jävla gott.

topp tre

noreply@blogger.com (.perpotator) — Tue, 24 Apr 2012 07:21:00 +0000

Irriterande saker ens kollegor sysslar med. Alltså alltid, oavsett vilket jobb jag haft har detta hänt.

* När dom ska förklara eller prata om något på skärmen så PEKAR dom på skärmen med fingrarna. Alltså samma fingrar som dom använder till att peta sig i näsan, torka sig i rumpan, slickar på när dom ska vända blad.
Min skärm är INTE en pekskärm ok! Jag ska sätta upp en skylt kanske.

* När dom ska visa något på sin egen skärm så dubbelklickmarkerar dom det. Tusen gånger om. Och gärna ord runt om eller hela stycken.
Nu är det så att jag kan läsa allt och ni behöver inte visa mig vad jag ska läsa samtidigt som ni läser det ok.

När man varit borta en längre tid så har ens plats blivit till nån slags allmänning där dom gör alla eller några av följande:

* Ändrar om stolen så att den passar dom bättre. Det innefattar allt från enkla saker som att ändra höjdläge, till att skruva om sitsen så att den buktar och lutar helt cp när man kommer tillbaka.

* Fäller upp dom där stöden under tangentbordet så att det lutar som en skidbacke.
Det är bara amatörer som har dom där uppfällda och dessutom ska dom inte vara det för man får fel vinkel i handleden då och dessutom så är det fucking obekvämt. Tangentbord ska vara platta platta platta och gärna inte kunna gå att skilja i höjd från skrivbordsskivan.

* Använder ens plats som uppackningsplats. Det står kartonger och ligger packplast i högar när man kommer tillbaka.

mvh Gnällig medarbetare

och det nya livet

noreply@blogger.com (.perpotator) — Sun, 01 Apr 2012 20:10:00 +0000

Plötsligt sitter vi där en helt vanlig onsdagmorgon.
Klockan är strax över halv sex på morgonen och vi bestämde oss att åka in eftersom det var så kort mellan värkarna.
På en säng i ett rum på SÖS förlossningsavdelning ligger min tjej och bara ett par timmar senare så ligger där också en helt ny människa. Inte så där skorvig och blå som man ser på teve. Nej, rosaskimrande och len och alldeles ny. Min dotter. Min Elliot.
Nästan en vecka senare får vi åka hem. Det är helt overkligt egentligen.

Det finns inga fler ord för det här.

min mamma

noreply@blogger.com (.perpotator) — Thu, 15 Mar 2012 09:18:00 +0000

Min mamma är 60 år. Hon fyller snart 61.
Min mamma jobbade i en korvkiosk när jag var liten. Jag fick följa med och sitta på trappsteget och leka med mina bilar. Jag kommer ihåg första gången jag smakade på pommes (det var på gröna lund eller nåt slags tivoli allafall). Det var som en dröm när mamma berättade att vi skulle köpa nåt som hette pommfritt och som man fick äta med fingrarna och att min mamma visste att sånt fanns var liksom väldigt stort.
När jag gick i tvåan var jag bäst i klassen och när jag kom hem tidigt en gång för att berätta om vad vi gjort så hör jag skrik och bråk och jag kommer in i sovrummet precis när hennes kille slår henne så hon faller ner på sängen. Jag kommer fortfarande ihåg hennes blick när hon ser mig stå där.
Min mamma har bara haft killar som svikit henne. Och oss barn.
Min mamma har 20 vänner på facebook. Det står att hon gillar dans och att läsa böcker. Ibland läser jag att hon spelar bingo på nätet och det gör mig ledsen när jag tänker på att min mamma gör saker ensam.
Min mamma började jobba direkt efter grundskolan. Jag vet inget om hennes skoltid.
Min mamma lever, men jag vet inget om hennes liv. Hon vet inget om mitt heller. När jag tänker på om det skulle hända med mina barn så får jag panik. Panik över att jag inte gjort det jag borde. Nämligen prata med min mamma.
Min mamma har tagit hand om oss helt själv i hela sitt liv. Trots att hon också säkert fått tagit hand om sina män och säkert också haft egna saker att fundera på. Jag tänker ibland på att hon varje dag gjort middag till oss alla. Det imponerar tycker jag, att en person faktiskt, trots all skit den är med om, lyckas uppbåda energi att laga mat till sina barn varje dag. Ju mer jag tänker på det desto mer imponerad blir jag av henne och desto mer skäms jag över mig själv. Hur jag skrek åt henne den där dagen över telefonen och sa att jag inte ville vara hennes kompis och att vi inte skulle prata mer med varandra förrän jag bestämmer det. Hur ont det måste ha gjort henne, trots att det inte syns utifrån. Hur jag krävt en perfekt barndom, när hon knappt haft pengar till hyran.
Det gör inte saker bättre så klart. Eller mina minnen lättare för den delen. Det är väl i bästa fall någon slags tröst att ha en insikt allafall.

Min mamma tycker om katter. Så hon ska få en kattunge av mig i födelsedagspresent.

så här tänker jag om kön, genus och queer.

noreply@blogger.com (.perpotator) — Mon, 12 Mar 2012 11:21:00 +0000

Kalla mig gammalmodig om ni vill, men jag håller faktiskt med om nästan allt som står i den här artikeln i DN. Om man inte förstår vad hon menar så visar det snarare på hur lite man vet om barns utveckling än hur beläst man är på nån genuskurs. Genus ÄR en ideologi, vilket kan härledas ur att man allt för ofta faktiskt bedriver argumentationen ur en rent teoretisk vinkel.
Det dessa människor har missat är att det handlar om tre olika aspekter som bör diskuteras separat, nämligen;
Biologiskt kön. Att man ser olika ut.
Genus. Som är socialt konstruerat kön, dvs det som vi vill ha bort.
Queer. Här döljer sig dom många hen-förespråkare. Det finns de som inte känner sig som något av könen pga genustillståndet i samhället.

Det som verkligen skiljer oss åt är skillnaden i hormonbalans. Främst handlar det om nivåerna av testosteron. Hormonet finns generellt sett i högre doser hos män, eftersom det hos kvinnor till slut bryts ner till östrogen.
Kvinnor och män har olika nivåer av testosteron i kroppen och det leder till olika beteende och olika utvecklade hjärnfunktioner. I forskning kan man se det genom t ex iq-test, där exempelvis de med högre nivå av testosteron till exempel har högre spatial förmåga, dvs de kan t ex läsa och förstå kartor bättre än de med lägre testosteronhalt. Å andra sidan leder högre testosteronhalt till lägre empatisk förmåga.
Det är hormonbalansen som är skillnaden mellan "könen" som det argumenteras om. Att dom forskningsresultaten inte kommit till mer allmän kännedom är helt ofattbart.

Det är när queer-förespråkarna ger sig in i genusdebatten som det blir ett debacle av alltihop. Dom vill nämligen inte att det ska finnas biologiska skillnader alls. Biologiska skillnader är nämligen något fult. Det är samma argumentationsstrategi som till exempel antiporr-debattörerna använder sig av ibland. Att eftersom något är äckligt eller fult så är det också fel.

Nu för tiden så bortser man från dikotomin kön och genus och argumenterar gärna som att de två voro samma. Däri ligger grunden till att debatten är så onyanserad och relativ i sin grund.

rant

noreply@blogger.com (.perpotator) — Mon, 12 Mar 2012 08:26:00 +0000

Alltså det här med att folk är så jävla dumma i huvudet, det får man ju se lite då och då varje dag. Mest får man se det på olika forum.
Forum, det är internets svar på fria torgmöten och resultaten är ungefär desamma. Det börjar med ironi och slutar med slagsmål.
Vi har ett forum på jobbets intranet så klart. Det är en ständig källa till skratt och förnöjelse. Just idag kan man till exempel läsa om hur chefen skulle kunna muntra upp sina hårt slitande arbetare;

"En högre chef kan till exempel visa sin uppskattning genom att:
Ge alla samma julpresent.
Ge en valfri julpresent.
Ge en fin julmåltid.
Ordna en trevlig julpub.
Besöka enheterna med ett färdigt anförande.
Besöka enheterna med fokus på de anställda.
Utnämna årets förslagsläggare.
Uppmärksamma de som gjort något bra genom att tilldela medalj, diplom eller annan belöning."

När jag läser det där inlägget för kanske tionde gången så vill jag nästan börja gråta. Nä, jag vill nog mest skrika högt av julilska faktiskt. Förutom den onormala fokuseringen på julen så undrar jag vad det är fel på att få vanlig jävla lön för sitt jobb?
Alltså får ni inte lön för ert jobb eller? Är det inte så vi liksom gör i samhället, att vi säljer vår tid och kompetens för pengar.
Vad är ni fem år gamla eller. Presenter och mat, är det vad ni vill ha så skulle jag rekommendera regression faktiskt. Tillbaka till femårsåldern ungefär, då kan ni rita teckningar och få ett glas saft som belöning av mamma.
Är det sedda ni vill bli så kanske artist eller skådis skulle vara nåt. Stå på en scen och få applåder och sen gå ut och äta jultårta i logen. Snacket om att chefen ska "komma och se hur vi på golvet har det" får mig att vilja kräkas. Det är väl det som det där äckliga "chefen undercover" går ut på också för den delen. Det är klassvidrigt och patriarkalt och jag vill inte vara med i era generella yttranden om hur det borde vara. Jag är inte med i eran klubb alls faktiskt. Jag åker till jobbet för att jag behöver pengarna till min familj. Jag jobbar här i åtta jävla timmar om dagen. Dom åtta bästa timmarna om jag får lov att understryka hur viktig tid ni får av mig.
För den tiden ger dom mig en bra slant faktiskt. Jag vill inte ha nån chokladask eller diplom eller klapp på axeln när jag gjort det jag är här för att göra ok. Lämna mig i fred så jag kan jobba och sen åka hem till min familj och göra dom saker jag gillar.

Hela den där grejen med att chefen ska se en och ge en nåt fint som tack för att man gjort det man är anställd för, det är så jävla underligt. Det är också väldigt sorgligt att vuxna människor faktiskt inte har högre självkänsla än så.

omomom

noreply@blogger.com (.perpotator) — Mon, 06 Feb 2012 09:34:00 +0000

Ibland, eller rätt ofta faktiskt, hör jag mig själv säga samma sak flera gånger under en konversation med folk här på jobbet. Det kan handla om att jag ska berätta om var något är eller hur något fungerar. Idag sa jag samma sak fem gånger om en grej vi pratade om. Alltså, är det jag eller dom som är cp (man får inte säga cp för då kan man bli så) när sånt händer liksom.
Jag tänker att folk borde börja lyssna lite bättre första gången. Eller så kanske dom är som jag som står och funderar på andra viktiga saker när folk berättar grejer för mig.
Damp säger du, nä jag hade bara roligare saker att tänka på medan du babblade.

konst och konst

noreply@blogger.com (.perpotator) — Fri, 03 Feb 2012 09:11:00 +0000

Hej Sverige.
Min tjej är konstnär. Hon målar supergullig tavlor med fjärilar och mönster och man bli liksom glad när man tittar på dom.
Hon har inget som helst erkännande i konstvärlden och/för DN har aldrig skrivit om något hon gjort. En gång målade hon ett konstverk på en vägg i en företagslokal här i stan. Det är väl typ det.

Paul McCarthy är en annan konstnär. Han är världskändis (i konstvärlden) och för några år sedan så gick vi och såg hans utställning på moderna här i stan.
I tio minuter kan man få se en film om en man i tomtedräkt som sitter under ett bord och gungar medan en halvnaken tjej springer omkring i rummet med en hink och en tub tandkräm medan hon stönar högt. Vid bordet sitter en annan tjej i barbiekläder och dunkar ett glas sakta mor bordsskivan.

Eller den här filmen som vi stirrade hålögt på både länge och väl, samtidigt som vi undrade om vi kanske inte var så där kulturella som dom andra som faktiskt satt ner och tittade.

åh tiden. tiden

noreply@blogger.com (.perpotator) — Thu, 02 Feb 2012 11:59:00 +0000

När man tänker på tiden så händer det att man känner sig liksom panikslagen och ledsen på samma gång. Den är ju så kort, tiden. Och nu har hälften gått och man kan inte stanna den eller liksom vända på timglaset heller.
Och skräcken man känner när man tänker på sitt ofödda barn och att man fattar att när barnet liksom finns på riktigt och har egna skor och en jacka på hängaren i hallen och när dom kryper upp i ens knä och somnar, det är då den riktiga skräcken kommer. För tänk om barnet dör. Alltså inga lära-gå hjälmar eller eluttagsskydd i världen kan ju hjälpa mot sjukdomar och bilar på fel sida vägen.

Skräcken att förlora sitt barn. Alltså redan.

dröm

noreply@blogger.com (.perpotator) — Mon, 30 Jan 2012 08:37:00 +0000

I drömmen gick jag på enorma styltor genom landet. Jag skulle hem.
Alltså styltorna var så enormt långa så ibland kunde jag sätta mig ner på ett hyreshustak för att vila lite. Grejen var att i början gick det jättebra att gå på dom, det liksom flöt fram och jag hade inga bekymmer alls med höjden. Sen började jag inse att om jag faller så dör jag med stor säkerhet. Efter den insikten så vågade jag inte gå längre, och till och med att sitta på hustaken var en svår plåga för rädslan.
Plötsligt säger jag till mig själv att fan ta det här, och blir arg så arg på styltorna och på vägen nedanför mig och på hustaken runt om mig, men mest arg är jag på att jag inte vågar gå längre, och plötsligt kan jag gå på dom igen. Jag springer faktiskt lite också. Samtidigt som jag svär över min situation och styltorna.

Se där vad man kan bli påmind om i drömmen. Och vad mycket man kan lära sig av det om man inte drömde som jag inatt.

Ni kan tacka mig sen då ok.

svaret

noreply@blogger.com (.perpotator) — Mon, 30 Jan 2012 06:45:00 +0000

Ja, jag fick ju ett svar från DO då. Det kom väldans snabbt och det är ju kul. Så här såg det ut:

----

Hej, Diskrimineringsombudsmannen, DO, har mottagit din fråga.

Förbudet mot diskriminering är konstruerat så att det bygger på en jämförelse. Definitionen på diskriminering är att någon missgynnas genom att behandlas sämre, ex nekas en förmån, än någon annan behandlas i en jämförbar situation. När det gäller själva mödravåden skulle en domstol antaglingen anse att en man inte är i en jämförbar situation med en gravid kvinna eftersom han fysiskt inte bär barnet (detsamma skulle gälla den kvinna i samkönade förhållanden som inte är gravid). Då är det inte att anse som könsddiskriminering att en man inte har samma förmåner som en gravid kvinna när det gäller mödravård.

Sen är det ju som du skriver mycket annat man som blivande förälder får veta och lära sig och får tillfälle att fråga om när man besöker mödravården. Då kan det vara en orättvisa att den ena föräldern, den gravida kvinnan, får det när hon besöker mödravården. Mot den bakgrunden kan man argumentera för att det är diskriminerande om enbart kvinnliga och inte manliga blivande föräldrar får förmånen att på betald arbetstid gå dit. Ett motargument är kanske att en gravid kvinna som går på specifik föräldrautnildning eller liknande som inte innebär ren mödravård inte heller skulle få göra det på betald arbetstid.

Det är bara en domstol som slutgiltigt kan avgöra om en situation är brott mot könsdiskrimineringsförbudet.

----

Jag tolkar det som att det finns utrymme för argumentation, men att man i längden inte skulle få rätt. Vuxen och terapeutad som jag är väljer jag att fortsättningsvis endast påpeka missförhållandet här på jobbet istället. Vem orkar gå till domstol för det där liksom. Jag går till fikarummet istället.

och mailet till DO

noreply@blogger.com (.perpotator) — Wed, 25 Jan 2012 13:43:00 +0000

Alltså, jag kunde inte låta bli. Så nu har jag mailat DO om mitt stora bekymmer med MVC-besöken.
Så här är mailet utformat. När svaret kommer så postar jag väl det med då tänker jag.

MVH

Rättshaveristen

----------------------------------------------------------

Hej

På min arbetsplats (ett statligt verk) så har vi en regel i vårt
centrala och lokala avtal som säger:

---
Ledighet med lön

Om det behövs får en arbetstagare vara ledig utan löneavdrag för
läkar- eller tandläkarbesök mm i följande fall:
a) vid besök hos läkare, företagshälsovård, öppen vård eller
mödravårdscentral.
---

Jag kollade upp om jag som kille får göra anspråk på denna regel när
jag och min flickvän går till mödravårdscentralen.
Informationen jag får är att den regeln endast gäller "mamman".
Det finns inte uttryckligen i skrift utan är enligt HR en
tolkningsfråga och att tolkningen är att endast mamman får göra
anspråket.

Jag är av uppfattningen att jag faktiskt också ska ha ett barn och att
informationen som ges på MVC faktiskt angår båda föräldrarna. MVC idag
handlar ju om så mycket mer än att mäta och väga. Vi får information
och svar på frågor som båda är intresserade av. Dessutom tycker jag
att man ska dela på ansvaret och all oro som kommer med att vänta
barn.
Detta är vad jag kan se en normstyrd regel och skulle det explicit stå
"endast mamman" i avtalet så skulle det väl vara ett solklart fall av
diskriminering.
Utöver det kan man undra hur det skulle tillämpas på ett lesbiskt par
där faktiskt båda ska bli mamma.

Jag vill gå vidare med detta till facket men undrar vad jag har för chanser.

Kan ni svara på det tro?

en liten undran

noreply@blogger.com (.perpotator) — Tue, 24 Jan 2012 11:58:00 +0000

Nu har jag undrat det här ett tag. Det här som man gör på Mödravårdscentralen alltså.
Jag följer ju med min tjej dit. Inte bara för att vara nåt slags stöd, jag är övertygad om att hon skulle fixa det själv även om jag inte var med. Mest för att jag tycker att jag är delaktig i det som händer. Jag ska ju också få barn liksom, tänker jag.
Men så tror jag inte att dom tänker på MVC faktiskt.
När jag är med så är det liksom som att jag inte är där. Dom frågar tjejen hur hon mår och hur hon har det och sen pratar dom lite om ditten och datten och jag skjuter in och säger att jag mår bra med. Inte för att jag känner att jag måste ta plats eller så. Mer för att jag faktiskt är där jag med. Det är VI som ska få barn. Inte bara en av oss. Visst, det är tjejen som bär barnet och alla kroppsliga förändringar, men jag har väl funderingar med. Och undringar om hur det är och hur det kommer att bli.

Jag säger inte att det är synd om mig på något sätt. Inte heller att det borde vara det. Men om jag tänker på det så är det jag som kommer att stå där bredvid min tjej medan hon kanske har sin största smärtupplevelse i livet. Det är jag som ska liksom ta om hand och trösta. Men hur gör man det liksom? Vem frågar mig om hur det känns och hur jag tänker om det?
Eller när tjejen säger att jag tycker att det är obehagligt när hon liksom petar sig hårt över magen, för jag tänker att akta bebisen. Sen skrattar dom lite åt mig och MVC säger till tjejen (utan att titta på mig) att "ja du känner ju liksom vad som är ok". Men jag vet ju inte det. Hur ska jag kunna veta det?
Så jag vill att dom på MVC ska titta på mig också. Och kanske fråga hur jag mår.
Tills dess så påminner jag dom om att jag är ok med.

Sen ringer jag till personalavdelningen för att få veta hur jag ska rapportera mina besök på MVC. Vi har ju trots allt ett personalavtal som säger att jag har rätt till att med lön vara ledig för besök på MVC.
Och personalmänniskan blir tyst och säger efter en stund att, "jaa, det är klart att du kan ju gå på MVC du med. Annars är det ju liksom MÖDRAvårdscentral som det heter.." Och jag blir stum och min haka hamnar i golvet och jag säger att men men jag ska ju få barn med och min tjej och jag vill att båda ska vara delaktiga".

För tanken slog mig aldrig. Att det bara var mamman som ska få stödet och ledigheten och all omtanke från samhället. Tanken slog mig aldrig att jag inte skulle ha rätt till det med.

Fast jag kanske överreagerar. Jag ska väl stanna på jobbet som alla män ska göra när deras kvinna ska få barn. Jag åker väl hem lite tidigare på lördagar så jag kan hjälpa till med ungen när tjejen ska diska och tvätta.

Update
Fick just veta att jag har inte rätt att ta ut nån betald tid för MVC-besöken. Det är bara mamman som får göra det. Pappan får betala med sin semester eller flextid för det.

Jag har en könsroll här, är det någon som har lite cement?

way back in 83

noreply@blogger.com (.perpotator) — Tue, 24 Jan 2012 07:32:00 +0000

1983 flyttade jag till småhålan. Jag var 11 år och fick veckopeng som jag använde till att köpa sura godisar på kiosken uppe i backen. Det var en sån kiosk där man fick säga "smågodis för tio kronor". Och sen peka och förklara "två såna, en sån, nä två, och fem såna".
När jag var tolv fick jag min första kassettbandspelare och jag började samla på vinylskivor trots att jag inte hade någon skivspelare. Jag och min morbror gick tillsammans till kiosken och han köpte godis för säkert trettio kronor och vi andra tittade på varandra och fantiserade om hur mycket pengar det egentligen fanns i hans plånbok. Tänk att man kunde köpa så mycket godis, bara man hade ett jobb.

När jag var 13 kom Howard Jones och jag bestämde mig för att jag skulle bli syntare. Jag läste på i OKEJ om hur man gjorde, sen sa jag till min mamma att nu fick hon inte ge mig några andra kläder än svarta. Sen blandade jag starkt sockervatten (syntare hade inte råd med köpehårspray) i sprayflaskor och använde till att skapa min syntfrisyr.
Howard. Han som jag avgudade i flera år. Jag kan fortfarande nästan alla texter och jag gillar fortfarande dom där syntställningarna som var uppställda. Jag sa på skolan att jag skulle ha hans frisyr men eftersom vi bara hade en frisör på byn så blev det liksom samma frisyr som alla andra när man var iväg.
Ett par år senare såg jag ut som Robert Smith istället och det blev ju ganska bra det med.

Jag och Bellen skolkade från friluftsdagen och åkte i smyg till stan och köpte Boys don't cry-skivan. Sen åkte vi hem till mig och smyglånade mammas skivspelare och satt och lyssnade. Vi sa till varandra att det här, det var det tyngsta som någonsin gjorts i musikväg, och veckan efter gick vi till skolan med spretigt hår, svarta kläder, utsmetat läppstift och kajal runt ögonen. Kajal hade jag bara ett par gånger för varje gång fick jag spö av den feta killen i åttan.
Något år senare när jag lyssnat på Pornography-skivan så insåg jag dock hur fel vi haft i vårt betyg till Boys-skivan. Jag fick också mitt första "jag är så olycklig-brev" av min granne Mia och träffade min numera äldsta vän som inledde vår vänskap med att plantera en femkilos hantel i min panna.

Nu tillhör jag väl dom som undrar vart Howard tog vägen och de som tycker att The Cure inte gjort något bra sedan Disintegration.
Iband kan man lyckligtvis bläddra tillbaka tiden lite.

tyckniker

noreply@blogger.com (.perpotator) — Fri, 20 Jan 2012 08:12:00 +0000

Det här internet, det är ju fullt av tyckare och uppfostrare. Själv är jag mer av en observatör måste jag erkänna.
Jag undrar ibland om det skulle vara värt att lägga sig i när det argumenteras på internet. Ni vet när man känner så där att shit vad jag vet mycket bättre än dom här om det här. Ibland skriver jag till och med mer eller mindre välformulerade inlägg själv. Sen brukar jag gå och fika eller nåt, och när jag kommer tillbaka så har liksom lusten att posta lagt sig. Sist jag la mig i en tråd på internet var när någon tyckte att scientologernas åsikter om psykvården faktiskt var värd att ta på allvar (det är dom inte).
Annars är det skönt ska ni veta, att inte behöva fläka ut sina åsikter som nån åsiktscenterfold till höger och vänster.

Om man prompt ska göra det dock, så tänker jag att man kan följa några enkla regler.

. Inlägg eller utlägg på internet kan vara ironi. Det är svårt att se och höra ironi afk, och ännu svårare att göra det på internet. Ta reda på det först alltså.
. Använd jag-formuleringar. Att börja meningar med 'du' gör att nästan alla människor känner sig anklagade. Då vill dom försvara sig och efter det går det bara utför.
. Försök inte uppfostra folk du knappt känner. Eller ens dom du känner. Ingen vill bli uppfostrad. Varken offentligt eller face to face. Inte av dig, inte av någon.
. Inse att människor inte är onda med avsikt. Alla har ett bagage av anknytningsmönster, erfarenheter och upplevelser som formar deras sätt att tänka och agera. Oftast undermedvetet. Alla tror att dom är goda människor och att resten av de inblandade inte är det.
. Enligt undersökningar anser över 90% av alla att dom är smartare än andra människor. I verkligheten är det naturligtvis en orimlig siffra, och knappt tio procent som faktiskt är det. Eller en procent om man vill att ännu fler ska vara osmarta (det vill man inte).
. När du skrivit ditt inlägg; gå och fika eller bajsa eller handla mat eller nåt som tar minst två timmar. Om du fortfarande håller med om det du skrivit efter det, posta skiten dårå.
. Om du skriver mer än tre inlägg som är över fem rader långa i en diskussion på internet så är du arg. Gå till en psykolog och red ut din ilska där istället.

Så, frågor på det. Nä.

han, hon, hen, den

noreply@blogger.com (.perpotator) — Mon, 16 Jan 2012 12:45:00 +0000

Det är ett jävla tjat om det där hen alltså. Hen kommer ursprungligen från forskningsvärlden (och bör stanna där) men har nu börjat användas av självutnämnda och/eller småutbildade genusvetare som vill könsneutralisera både det ena och det andra.
Det är ungefär lika givande och intressant att prata om vad/vem hen är som att diskutera vad IQ är och vem som har högt eller lågt dito.

Barnet som är på väg blir förmodligen en tjej. Med stor sannolikhet allafall. Men det spelar ju ingen roll alls. Jag tror inte för en sekund att om jag ger henne en rosa lekspis, eller något annat könsmärkt för den delen, att hon kommer att bli ett förtryckt våp som kommer att känna sig begränsad i livet. Inte heller tror jag att hon kommer att bli en sublimerande fotbollsälskande vrålapa om jag skulle ge henne en blå traktor.

Det jag tror kommer göra mer skillnad är att jag efter bästa förmåga och kunnande tänker försöka göra allt för att inte kommentera hennes eller andras kroppsegenskaper och prestationer eller högt döma ut andra människor medan hon lyssnar. Inte annars heller för den delen.

Jämlikhet mellan könen kommer inte med att vi visar hur lika vi måste vara, utan genom att visa hur ok det är att vara olika.

Det tror jag allafall.

blörk

noreply@blogger.com (.perpotator) — Fri, 13 Jan 2012 10:58:00 +0000

"Du har plats 47 i kön"

-Hej, jag skulle vilja beställa en blankett för inkomständring.
-Jaha, har du ett pågående eller uppkommande ärende hos försäkringskassan?
-Va? Eh, jag vet inte, jag ska få ett barn.
-Ok. Du vet att du inte behöver ändra din inkomst i förväg?
-Ja, jag vet, men man får göra det ändå va?
-Alltså, du behöver inte ändra den i förväg.
-Nänä, men man får göra det va?
-Du behöver inte ändra innan du har ett påbörjat ärende.
-Nä jag hörde det, men man FÅR göra det ändå eller?
-Jag kopplar dig till en handläggare.

Det här var alltså bara hos telefonist dårå.. Snart ska jag få prata med en "handläggare"

wtf!

noreply@blogger.com (.perpotator) — Fri, 13 Jan 2012 09:49:00 +0000

Varför är försäkringskassans vänta barn-information anpassad enbart för kvinnor? Får inte kllen barn också eller.
Nu måste jag alltså ringa till jävla förnedringskassan och sitta i telefonkö och sen behöva prata med nån low-life som kommer att behandla mig som ett barn och förklara vad inkomst och sånt är.
*förbereder mig på det värsta*

egot smsar låna

noreply@blogger.com (.perpotator) — Thu, 12 Jan 2012 12:08:00 +0000

Viktig person: -Ja, sen skulle vi behöva routing mellan dom här klienterna in på vrfQ och vrfX. Kan du hjälpa till med det?
Mitt ego: -Ja det är inga problem.
Viktig person: -Och vi skulle även behöva exportera vrf-info till dom externa routinginstanserna på router 1 och 2..
Mitt ego: -Inga problem, det fixar jag.
Viktig person: -Och kan du ordna så att vi får en lista med alla nät mappat mot interface och vlan, samt en lista över vilka virtuella routinginstanser som annonserar vilka nät till respektive interface..?
Egot: -Alltså, jag ordnar allt det. Inga problem. Nemas problemas.. Det fixar jag.

*springer till rummet och googlar krabba*