film vs irl

Vi kollar på rätt många tv-serier, jag och frun (ja, jag har gift mig också). En sak som händer ofta på film, det är att det föds barn.
Så här går det till när man föder barn på film:

Alternativ 1.
Hon som är med barn börjar få kraftiga värkar efter att ha gjort något ansträngande, som till exempel gå upp för en trappa eller kanske grälat med sin man/mamma/kompis.

Barnet kommer ut i bilen på väg till BB.


Alternativ 2.
Vattnet går. Det plaskar ut ungefär en liter på golvet och alla ser förskräckta ut.

Dom åker in på BB och efter tre värkar så kommer ungen ut.


Det kan jag säga, att så går det inte till allafall. Och man undrar varför det framställs så på film egentligen. (Jajaja, jag fattar att det är för att dramatisera, ok. Men ändå.)

Barn. Bäbis. Elliboll

Elliot. Så heter hon. Men vi säger nästan alltid bäbisen om henne. Eller Bollen. Eller Jotten, Jottli, Jottenboll, Elliboll, Jott och alla varianter som går att göra på hennes namn. Jag hoppas hon gillar sitt namn när hon blir äldre.

Hon är sex månader och helt makalöst fin. Härom dagen låg hon i mitt knä och vi tittade på varandra i flera minuter. Jag kan inte låta bli att le och när hon ser det så ler hon. Större och större blir hennes leende och tillslut kommer det ett skratt liksom från hela hennes kropp. Ner från hennes mage där det liksom började, tills hennes ansikte spricker upp i världens gladaste flin och hon liksom andas sitt skratt, ett långt och djupt aaaaaiiiiiiiihhhhhhhhh som är det finaste man kan få höra.
Och ibland gråter hon. Det är den ledsnaste gråt man kan höra och när det kommer så vill man bara liksom hålla i henne och skydda mot allt ont som finns och jag tycker så synd om henne, att hon måste bli så ledsen.

Men mest är hon glad. Hon skrattar massor och ler nästan hela tiden. Ibland ser hon så förvånad ut så att man undrar vad som händer i hennes huvud.

Och det finns liksom inga känslor för sånt här. Det är liksom kär, fast på ett helt annat plan, och jag undrar hur jag ska kunna formulera det för mig själv. För hur mycket kan man egentligen älska sitt barn.

Ibland när jag håller henne så liksom borrar hon ner sitt ansikte i mig och sen lägger hon sig till rätta och liksom bara är.

Det här med bäbis. Alltså, det är som att ha alla söta hundvalpar och kattungar och allt som är mysigt och gulligt på samma gång. I ett.

hälsa för fan

Jag hade motorcykel i många år för inte så länge sedan. Det jag tyckte var mest irriterande med det var den så kallade hälsningsplikten. Det går helt enkelt ut på att man hälsar med ena handen på mötande motorcyklister. Det är liksom som att säga "hej, jag har en mc, vad kul att du också har en". Eller möjligen "tja, jag ser att du också är tuff som jag".
Det är lika töntigt som roligt på nåt sätt. Men mest ganska störigt.

Nu har jag barn och det är fan SAMMA SAK som mc fast tuuuuusen gånger värre.
Nu när man möter någon med barn i samma ålder så ska man liksom titta på bäbisen, le lite, och sen titta på föräldern med ett ansiktsuttryck som liksom uppvisar lika delar empati, kärlek och förtvivlan. Man ska också kommunicera lite "åh vad jag förstår hur du har det och vilket fint barn och jag vet också hur kul/jobbigt det är fast visst är det fint att ha barn ändå". Det är som att vi tysta måste utbyta känslan av att veta något som dom barnlösa inte vet.
Om barnet är lite äldre och kanske kan gå och sånt, då måste man liksom säga nåt också, typ "åh va kul det ska bli när min bäbis kan gå".


Va fan liksom. Sluta!
Jag säger som Louis CK: "You're not mine, I don't love you. I don't even have an instinct to protect you".