Skrattar bäst som skrattar.

Läser en skräckisbok om vampyrer, Jag vet att det är en hemsk bok för det stod så på baksidan.
Jag tycker att det är bra att det står beskrivet vad det är för typ av bok för då vet jag vad jag ska förvänta mig av den. Just nu är det skräck och hemskheter som gäller. Å då vet jag ju liksom att det är rysningar jag ska få i nacken. Vampyrer i Blackeberg och hemska mord och alkisar å småkillar som mobbar. Men plötsligt händer det. Jag läser och vad sjutton är det här, jag skrattar till en aning men avbryter mig själv. Ett skämt.. eller. Kan jag skratta här då eller, näe det är ju en skräckis. Det är ingen komedi det här. Kan jag skratta verkligen. Näe, det är ju säkert inte meningen att det ska vara roligt..
Fast det var ju lite roligt ändå. Undrar om det är så att författaren har skojat medvetet eller är det jag som är ett psyko som skrattar åt makabra saker. Nä jag som gått i terapi och allt ska väl kunna skratta på rätt ställe. Det kan jag ju när det är roligt på TV. Man vet det för det är alltid en massa folk som skrattar samtidigt. En trygghet som inte kan skattas nog högt. Det skulle vara bra att ha det på företagsfesterna med ibland. Pålagda skratt så folk fattade när det är roligt.
Jag tänker att det skulle vara på sin plats med pålagda skratt till böcker med, så jag slapp känna mig så borta.