Gamla vänner. Jag har två vänner som jag känt ungefär lika länge. Anders lärde jag känna i Stöde ett år efter jag flyttat dit ungefär. Vi lekte krig, eller nåt sånt som man lekte då, med grannungarna och Anders stod längst upp i lektornet och skrek. Jag fastnade för honom på en gång och vi blev vänner över dagen. Från den dan var vi med varandra jämt. Det var jag, Fredrik och Anders. Järngänget. Vi gick från lek till allvar på bara några år. Jag kommer ihåg första gången vi hörde om en polare som hade haft sex. Något sånt var en fantastisk nyhet och vi gapade av förvåning. Hur hade han gjort egentligen.. Jag kommer också ihåg första fyllan då vi tre köpte folköl på macken och tävlingsdrack två var. Vi blev jättefulla, eller åtminstone ville vi att det skulle vara så. Första gången vi fick släpa hem Anders på fyllan och lämna över till hans farsa. Den näst farligaste mannen i Stöde. Vi började röka tillsammans av ren tristess och vi satt uppe hela nätterna i flera år och rökte på hans farsas röktoa och pratade om psykologi och filosofi och om varandra. Vad tyckte jag om honom och vad tyckte han om mig. På vägen lärde vi oss dricka kaffe på bit och snusa. Vi sov i lekstugan och gick upp på nätterna för att promenera i ett nattligt Stöde och prata. Det är i stort sett vad vi gjorde hela min barndom. Pratade med varandra om allt möjligt. Fredrik tappade jag på vägen efter en dispyt som ingen av oss orkade klara ut just då. Mycket sand har runnit i timglasen sen dess och nu är det alldeles säkert för sent att backa bandet. För några år sedan föll Anders av cykeln och slog sönder skallen på gränsen till att dö. Vi som trodde att vi var odödliga. Han har en doktorsgrad i filosofi idag och bor i en annan stad än mig. Vi pratar knappt men vi ses minst en gång om året. Vi älskar varandra fortfarande och hur mycket vatten som än rinner under alla stödes broar så kommer vi alltid att prata med varandra på det där sättet som vi gjorde då.B träffade jag första gången hos en gemensam vän. Jag tyckte att hon var den snyggaste tjej jag nånsin sett (innan jag såg Cecilia Jönsson. förlåt B..) och blev nästan kär på en gång. Jag vet inte om det var kär riktigt men strax därpå dunkade hon en femkilos hantel i huvudet på mig och efter det så umgicks vi i stort sig jämt. Vi började med en brevväxling som heter duga där vi tömde våra hjärtan över papperet och på det sättet lärde vi känna varandra väldigt snabbt. Vi var ihop ett kort tag men det rann liksom ut i sanden. Bodil strulade med Anders ganska länge och det dröjde tio år innan nån av dom vågade erkänna det för mig. Det har dock inte tagit mig så hårt som dom kanske trodde från början. Förmodligen gjorde dom tio åren sitt för den uteblivna reaktionen. Jag tappade bort B på vägen men vi hittade varandra i Stockholm efter fem år. Som nyfikna barn tassade vi omkring varandra i tio minuter sen var dansen i full gång igen. Efter den dagen har vi pratat med varandra i stort sett varje dag. De senaste två åren har vi dessutom setts varje dag. Halvägs till sin stora dröm att bli psykolog ser jag henne som min absolut bästa vän. Det är min och hennes föräldrars och syskons stora önskan att vi ska bli ihop. Och deras största besvikelse att vi aldrig blir det. Själva tycker vi att vi egentligen är ihop, vi har faktiskt aldrig gjort slut med varandra. Och dessutom, säg det par som har en bättre relation efter 18 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar