Stackars dumma Harold

Jobb. Tycker själv att jag har haft många. Och att jag började tidigt. Typ när jag var 15 började jag sätta plant, ett år innan man egentligen fick börja eftersom jag tjatade på den lokala plantbasen om att få göra det. Helt obegripligt i efterhand. Ni som aldrig satt plant kan aldrig komma ens i närheten av att förstå hur jävla jobbigt det är. Upp klockan fem och åka buss till ett hygge tio mil ute i ingenstans, typ Naggen. Mitt i högsommaren går du på ett hygge som i bästa fall är markberett. På ryggen bär du tolv lådor plant, under armarna fyra lådor till och i händerna bär du planthackan och din rygsäck med matlådan och mackorna och de tre flaskorna is-vatten du behöver för att inte dö. I bästa fall behöver du bara gå två kilometer och kanske slipper du broms och mygg och krondiken med vatten upp till knäna. För 30 öre planten kämpar du sen i nio timmar och åker hem skitigare än sotaren. Hell on earth. Jag bytte till ett jobb i stan. På polisen som passansvarig och vidare till vapenavdelningen och tekniska roteln. Jag jobbade en sommar som fotograf och daktade (ta fingeravtryck och foto) brottslingar. Jag var nästan en själv på nätterna men som tur var kunde jag smälta in som brottsbekämpare med. Jag har suttit i brandsäkra arkiv utan fönster och plockat in fem kopior av anmälningar i olika pärmar. När det blev extra tråkigt så bläddrade jag i dom rödmärkta pärmarna, dom med självmorden. Efter flera år där så började jag på restaurang. I disken och ute i köket. Det går inte att beskriva hur kul jag hade där med ett rimligt antal ord så jag låter bli. Kökschefen lärde mig att supa, dricka ramlösa som bakfyllebot och att öppna flaskor med kockkniv. Första gången jag försökte så skar jag upp hela handen med kniven. Jätteproffsigt alltså. En vecka efter jag fick fast anställning så sa jag upp mig för en högre lön på ett dötråkigt ställe. Försäkringskassan. Ett varningens ord till alla. Jobba inte där. Gör det bara inte. Seriöst. Antalet kärringar per kapita där övergår mitt förstånd. Inte ens på rökavdelningen var det bra stämning. Jag skolkade lika mycket som jag gjorde i skolan och efter ett halvår räddades jag av militären. Gick tillbaka till polisen ett tag och bytte sen till politiskt arbete och åkte runt i skolor och föreläste i slott och koja om nyttan av att engagera sig. Jobbade som informatör åt ja-till-europa och turnerade ett tag i sveriges långa land med en föreläsning. Typiskt kul och typiskt jobbigt med. Jag fick aldrig hångla med nån fast jag hade föreställt mig värsta bästa raggtillfällen. Fick ligga och kolla på porr på hotellrummen istället. Efter det kom arbetstorkan och jag hookade upp med ett projekt från arbetsförnedringen som handlade om data och kommunikation. Eftersom jag var kung på båda så ägde jag scenen där och fixade ett jobb på nyöppnade manpower, jag och kompisen charmade personaltjejen som ringde upp en timme senare och erbjöd oss båda jobb. På sugtelia. Jag kämpade med saker där i ett halvår, fattade aldrig någonting om vad jag gjorde eftersom jag inte kunde något. Jag undrar om dom nånsin genomskådade det.. Efter det så stack tjejen till stockholm och jag tvekade mer än en gång innan jag ringde upp manpower och undrade om dom kunde höra med huvudkontoret om en intervju. Jag fick en samma vecka och på väg dit hamnade jag i bilköer i en stad jag inte kände, kom försent till intervjun och svamlade nåt om avancerad datatekniker, kom ut till p-böter och lunchrusning. Åkte hem och fick samtal dagen efter av en människa som undrade om jag kunde börja nästa dag. Jag dealade åt mig en veckas flyttdispens och hamnade tillslut på stjärntvs nyöppnade support. Vilket lyft. Jag tjänade skitmycket pengar eftersom ingen hade koll på någonting. Vi skulle jobba skift men alla rapporterade ändå samma arbetstider, från 8 till 22 varje dag, inklusive helger. Jag åkte taxi överallt och åt ute jämt. Som mest fick jag 65000 i lön, som jag inte vågade röra på två veckor eftersom jag trodde att något var fel. Sen handlade vi upp allt på skit. Bytte till slut stjäntv till UPC och efter det blev det internetleverantören där jag jobbar idag. Nu vet jag inte om jag orkar byta jobb igen. Eller om det handlar om att våga. Jag har aldrig förstått det där med att byta ut sin trygghet mot otrygghet. Dom gånger jag gjort det har det i och för sig gått bra men man vet ju inte. Nästa gång kanske det går åt helvete.