Nackstaskolan. Hell on earth som jag minns det. Jag kommer ihåg namnen på alla i min klass fortfarande och om jag tittar på det gamla klassfotot så kan jag höra hur dom lät när dom pratade. Martin med den snygga frisyren, Helena som hade världens längsta hår och Magnus som jag bondade med och tävlade om vem som kunde flest planeter och stjärnbilder. Och Jeanette. Min stora kärlek hela lågstadiet. Vi blev ihop i åttan. Då hade vi inte setts sen vi gick i fyran. Min mammas andra leende kom när Jeanette pussade mig hejdå utanför mammas jobb. Ett med en aning kärlek i. På Nackstaskolan tog man inte av sig skorna innan man gick in i matsalen. Något som jag var van vid från Nylands gamla bondskola. Jag lärde mig snabbt. Det är fantastiskt vad snabbt man lär sig om man får stryk. Jag skolkade varje dag från gympan och på vägen hem från skolan stod någon av dom många ungdomsgäng som fanns och skrämde slag på alla stackars ungar. Salt och Pepparligan som fångade en och skar upp ens armar för att hälla salt och peppar i såren. Björnligan som väntade ute i skogen på att någon skulle komma som dom kunde skrämma livet ur, eller fånga i någon av de fällor dom byggt på stigen. Hemska vassa spjut för att döda hade dom. Jag var nio och tio år och rädd för allt. Jag trodde dessutom på allt som folk sa till mig. På skridskoplanen kunde man inte åka för där var det alltid nåt slagsmål. Och på skolgården låg det ibland tänder från nån stackare som råkat ut för nån av ligorna. Jag skolkade föresten från skolan med. Skrev könsord på bänken och fick se en toalett från insidan en gång. Det fick för den delen alla andra med. Min mamma var nog så bekymrad tror jag. Min sista dag fick jag en lapp från både Helena och Jeanette om att dom ville vara ihop med mig. Båda två faktiskt. Jag svarade ja (med ett kryss i en ruta faktiskt) och dagen efter flyttade vi till en annan stadsdel och en annan skola. Jag har ingen koll på nån av mina gamla klasskamrater. Jag skulle gärna träffa dom igen. Vi var vilda sjuttiotalsungar som sprang omkring med utsvängda gula manchesterboxor och kastade snöbollar och lekte herre på täppan. Mina första jeans med lapp på knät skämdes jag över så mycket så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Att lappen var ett stort blått hjärta gjorde inte saken bättre. Mamma tyckte att den var fin dock och så blev det. Fem år senare hade alla lappade jeans. Jag var tydligen först med nåt allafall.
tisdag, mars 13, 2007
Nackstaskolan. Hell on earth som jag minns det. Jag kommer ihåg namnen på alla i min klass fortfarande och om jag tittar på det gamla klassfotot så kan jag höra hur dom lät när dom pratade. Martin med den snygga frisyren, Helena som hade världens längsta hår och Magnus som jag bondade med och tävlade om vem som kunde flest planeter och stjärnbilder. Och Jeanette. Min stora kärlek hela lågstadiet. Vi blev ihop i åttan. Då hade vi inte setts sen vi gick i fyran. Min mammas andra leende kom när Jeanette pussade mig hejdå utanför mammas jobb. Ett med en aning kärlek i. På Nackstaskolan tog man inte av sig skorna innan man gick in i matsalen. Något som jag var van vid från Nylands gamla bondskola. Jag lärde mig snabbt. Det är fantastiskt vad snabbt man lär sig om man får stryk. Jag skolkade varje dag från gympan och på vägen hem från skolan stod någon av dom många ungdomsgäng som fanns och skrämde slag på alla stackars ungar. Salt och Pepparligan som fångade en och skar upp ens armar för att hälla salt och peppar i såren. Björnligan som väntade ute i skogen på att någon skulle komma som dom kunde skrämma livet ur, eller fånga i någon av de fällor dom byggt på stigen. Hemska vassa spjut för att döda hade dom. Jag var nio och tio år och rädd för allt. Jag trodde dessutom på allt som folk sa till mig. På skridskoplanen kunde man inte åka för där var det alltid nåt slagsmål. Och på skolgården låg det ibland tänder från nån stackare som råkat ut för nån av ligorna. Jag skolkade föresten från skolan med. Skrev könsord på bänken och fick se en toalett från insidan en gång. Det fick för den delen alla andra med. Min mamma var nog så bekymrad tror jag. Min sista dag fick jag en lapp från både Helena och Jeanette om att dom ville vara ihop med mig. Båda två faktiskt. Jag svarade ja (med ett kryss i en ruta faktiskt) och dagen efter flyttade vi till en annan stadsdel och en annan skola. Jag har ingen koll på nån av mina gamla klasskamrater. Jag skulle gärna träffa dom igen. Vi var vilda sjuttiotalsungar som sprang omkring med utsvängda gula manchesterboxor och kastade snöbollar och lekte herre på täppan. Mina första jeans med lapp på knät skämdes jag över så mycket så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Att lappen var ett stort blått hjärta gjorde inte saken bättre. Mamma tyckte att den var fin dock och så blev det. Fem år senare hade alla lappade jeans. Jag var tydligen först med nåt allafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar