Stackars dumma Harold

X2000. Från Sundsvall till Stockholm går X2000. Tåget som absolut snabbast tar mig hem. Hem är åt båda hållen faktiskt. Mest har jag åkt tåget till Stockholm, det är dom resorna jag minns mest. När min flickvän flyttade ner så tog det mig ett par månader att fixa allt innan jag kunde åka efter. Typ jobb och mod. Jag åkte varje helg. Ibland mitt i veckan. X2000 tog tre timmar och nitton minuter och det kostade, när jag åkte som mest, bara 300 spänn tur och retur. Tåg har jag alltid gillat bäst som transportmedel. Jag kan gå fram och tillbaka i vagnarna och titta på folk. Lyssna på konversationer eller sjunka i djup sömn. Läsa nästan en hel bok och lyssna på många många låtar. Jag älskar tåg helt enkelt. Det är bekvämt och mysigt. Jag och B har haft våra bästa stunder ombord på x2000, eller andra tåg för den delen. Om det så var mellan våra hem eller på väg till Östersund för att se Louise Hoffsten. Att sitta och prata, röka och dricka kaffe i rökarvagnen hela vägen mitt i natten på ett tåg är det bästa man kan göra. X2000 har hört mina oroliga tankar på väg till tjejen och mina glädjeskutt har satt spår i golvet i restaurangvagnen i samma riktning. Jag kan inte längre åka på ungdomsbiljett och det var länge sen jag såg ett tåg från insidan, men jag kommer fortfarande ihåg lukterna och ljudet och dom oregelbundna rycken. Jag minns hur det var att stå mellan vagnarna och tjyvröka när rökvagnen blev förbjuden. Kliva av i Gävle och sträcka på benen eller stanna för tågbyte i Bräcke och titta på människorna på sågen. Tågresor är helt enkelt det gamla svarta.