Stackars dumma Harold

Y-län. Jag har varit i alla större städer och hundra småorter och byar i Västernorrland. Ö-vik, Kramfors, Härnta och Sollefteå. Ulvsjön, Vigge och Käckelbäcksmon. Jag har åkt tåg och bil och buss dit jag varit och känner folk i alla hörn. Jag har åkt över höga-kustenbron fler gånger än alla jag känner och jag har bilat hela norrlandskusten upp och ner fler gånger än jag kan räkna. Västernorrland är stort som fan och ändå har jag varit nästan överallt. Ånge och Östersund är delar av min bakficka. Ljungandalen är bland det finaste ställen som jag besökt, inklusive Pamukkale, kalkklipporna, i Turkiet. Båtturen mot Ulvön och herrgården i Nordinggrå är döfina områden som jag unnar alla att se. Småställen som Bollstabruk, Resele eller Helvetesbrännan har passerat bilfönstret många gånger. Jag har pratat med sågverksarbetare om livet på sågen i Bräcke och varit in på Sveriges sista riktiga bensinmack i Baggböle. Och Skuleberget strax utanför Ö-vik har vi stannat och rökt vid många fler gånger än det är möjligt att komma ihåg. Tanken på allt det här gör att jag ibland får en svår hemlängtan. Den går över men går inte att bota. Västernorrland är där jag kommer ifrån och där jag kommer att bosätta mig igen när jag är less på storstaden. Det ligger ett lugn och en doft över hela Västernorrland som jag känner när jag passerar Jättendal och glider in i Njurunda. Nolbykullen där jag klättrat på bergssluttningarna, fotat, åkt kälke och haft sex, säger hej igen. Jag vet inte vad jag ville säga med den här texten riktigt. Jag saknar västernorrland och dom saker jag gjort där. I Stockholm kan jag åka mellan pendeltågstationerna och det närmaste berg jag sett är Hammarbykullen. Höga kusten är ett fik i Saltsjöbaden och Baggbölemacken är Statoil i Järva krog. Allt är mindre i Stockholm och mycket tråkigare att titta på. Jag tror att det är min poäng. Jag vill hem snart igen. Om än bara för att hälsa på en gång till. Det var länge sen nu.