drömmar

Jag cyklar efter bilvägen från badhuset i min gamla hemort. En bit framför mig på gatan går en man sakta och ganska underligt. Han liksom staplar fram, som att benen är stelopererade.
Han har en röd kavaj på sig, och när jag cyklar förbi så vänder jag mig om och skriker något mot honom. Sekunden senare förfasas jag över hans blick. Den är uppspärrad och iaktagande. Som monstret i Pans Labyrint, han med ögonen i händerna.
Plötsligt går det inte att cykla längre, gatan blir som sirap och mannen stirrar på mig samtidigt som han närmar sig. Han går sakta men tar in på mig. Jag kan inte släppa hans blick. Är fast i min position mot honom och inser att jag inte kommer undan.
Men dom stirrande uppspärrade ögonen har han mig i sitt våld och jag skriker så högt jag kan. Rakt ut i luften far mitt skrik och det är så högt att jag vaknar.

När jag har andats ut kliver jag upp och går till köket. Dricker ett glas vatten medan jag funderar på vad det kan betyda. Jag tänker att drömmar är en spegel av det som händer i livet. Kanske ett rop från mitt undermedvetna. Ibland är det bara svammel så klart också. Men jag kan inte släppa den här.

När jag somnat har frågorna följt mig och jag sitter med min terapeut. Hon säger; -det kanske är ditt goda jag som skrämmer dig.
Sen vaknar jag.

Förra tisdagen tog jag upp det med henne på riktigt. Hon funderar och vi pratar om vad drömmar är. Ibland meddelanden och ibland motsatsen till vaket tillstånd. Drömmar kan hjälpa en att ljuga om sitt liv, säger hon. Hon skrattar när jag säger att hon var med och vad hon sa.
Vem eller vad mannen är kan hon dock inte svara på. Än.
Jag har ett svar som jag tror kan vara något att fundera på. Kan det vara så att mannen som "ser mig" faktiskt är mitt goda jag? Han stirrar på mitt cyklande jag som med vinden i håret är på väg rakt ut mot den stora vägen. Han skrämmer upp mig med sin blick ur drömmen om mitt fina liv.
Jag kan inte gömma mig längre. Inte ens i drömmarna.