och jag svarar: det var länge sen

Jag har inget.
Verkligen inget.

Jag fyller upp mitt inget med massa. Säger att jag inte vill. Säger att jag har annat att göra.
Men jag gör inget som skulle göra skillnad. Förutom möjligen mitt pluggande. En kurs kvar nu. Sen är jag åtminstone behörig att söka mig från den här skitbranchen. IT. Pft. Kunde någon bara slappat till mig när jag hoppade på det tåget.

Och jag vill ha en hund igen. Jag saknar min gamla. Hon som hoppade upp i soffan och la sig brevid mig och snusade. Hon som kunde sova sked och vara utan koppel jämt. Må vara att det är ett surrogat. Men det verkar ju helt omöjligt att hitta någon som är vettig nog att vara med.
Visst, jag hade fyra snyggingar vid mitt bord igår som lätt skulle kunna vara flickvänsämnen. Vi skrattade och pratade allvar och det var avslappnat med alla. Hon verkade förtjust ibland allafall.
Ingen av dom sa hej då innan dom gick hem.
Det är jävligt svårt ibland, att inte tro att det är en själv det är fel på.

Och du, mitt största hål i kroppen, har gift dig. Ett efternamn jag inte känner igen pryder din sida på facebook. Det är lika tydligt som det är verkligt. Jag fattar absolut. Men det är ingen kunskapsfråga. Inget matteprov med formler eller logik.

Och igår kom det till mig igen. Det sitter längre in nu. Kommer bara fram när jag är jättejättefull. Och jag skickar sms igen. Förvirrade tankar som hotar mitt lugn blir till ord på displayen. Tummen flyger över bokstäverna på telefonen. Till en annan mottagare den här gången. Och det kan inte förklaras bättre. Jag kan inte sätta andra ord än dom.

Jag har inget.
Verkligen inget.

Och jag vet inte hur jag ska göra. För att fylla hålet i bröstet med annat än skräp.
Det blir varmt på min hand. Glöden bränner mina fingrar när jag drar ner det sista blosset marijuana i lungorna. Håller andan och hoppas att jag ska svimma av syrebristen. Släpper ut sakta genom näsan och dämpar den begynnande törsten med det sista av min drink. Mindre än en minut senare snurrar det till och ångesten släpper. För en stund.
En sekund passerar sakta och jag känner hennes hand på mitt ben. Det går en svag rysning genom kroppen. Tio volt passerar genom mitt hjärta och över mina armar och jag vet inte om det är ruset av drogerna eller beröringen som får mig att känna så.
Jag testar genom att röra vid hennes hand, men inget händer i mig. Mitt emot mig skrattar någon hysteriskt och jag faller in. Vet inte åt vad och mitt fejkade skratt fungerar inte länge. Jag ger upp det med. För det är precis så.

Jag har inget.
Verkligen inget.
Inte ens kärlek att ge.

Perssons Pack - Gråmånen
Perssons Pack - Bröllopsdag