På fredag slutar jag här. Människor som möter mig i korridorerna ler och frågar om jag är det där svikaren (haha), eller om jag ska backstabba nästa arbetsgivare också (åhå va kuuul).
Dom gör det med ett leende så klart, och skrattar högt åt sitt eget skämt.
Jag har inte läst Freuds bok om skämt och vad dom betyder, men så mycket vet jag; bakom varje rått skämt ligger det en aning sanning.
Åtminstone om man ser till de här. Jag vet ju vem som är svikaren egentligen. Inte är det jag. Och är det inte lite konstigt.. jag menar, hur fan ska jag svara på det där. Dom första tio gångerna kunde man ju skratta med, men nu alltså. Och sen undrar dom varför jag inte ger det en chans. Va fan tror folk att det tar tio månader att komma på om man gillar något eller inte. det tar max ett par veckor att känna om det är något som passar eller inte. Sen kan man fortsätta eller dra. Jag slår vad om att dom fortsätter att plåga sig själv långt in i pensionen bara för att "ge det en chans".
Jag tror att jag helt enkelt ska fråga om det är det dom verklige tycker, att jag sviker dom. Och sen berätta vem som svek vem.
Fuckers.
Jobbar du i flera team? Minska stressen med ett kärnteam!
5 veckor sedan
3 kommentarer:
Ja gört!
De är ju bara fegspydiga för att de är arga på dig för att du vågar göra det du vill och lämna. De vill men vågar inte, då kommer fegspydigheten, illa dold i ett skämt.
Det ligger alltid en aning sanning bakom skämten, och en stor del som säger mycket om den som uttalar det.
precis min poäng.
Du kan va bäst. :)
Skicka en kommentar