katt åt lagom - kräktes

Lika borderline som jag är i mina mellanmänskliga relationer, är jag med mitt jobb. När det inte är något att göra så dör jag nästan av tristess. Jag börjar hata alla som pratar med mig, jag hittar alla deras fel och brister och sitter och retar mig på dom. T, som smackar innan varje ny mening till exempel. Sen pratar han med andningspauser på fel ställe. Han har för stora läppar och en tjock mage som sticker ut. Dra in den för fan!
Eller R som pratar sin jävla norska som man inte fattar. Och min dator som blir norsk ibland. Och jag hatar dom där saftblandarna i taket som blixtrar jämt och ständigt. Och vad är det för jävla arbetstider dom har? Sju till fyra.. vaknade jag upp på fyrtiotalet imorse eller?

Nu har jag fått vara ute och grejsat lite och jag gillar allt igen. A's roliga skärmkeps, T's lustiga gångstil och R's gigantiska snus som täcker hela övre tandraden. Dom är gulliga igen, människorna.

När det blir för normalt på jobbet så sätter jag mig och försöker läsa mellan raderna på sms från M2. Hatar hon mig eller tycker hon om mig. Varför svarar hon så snabbt ibland och så långsamt ibland? Och den där omtänksamheten hon har, det måste ju betyda något.. eller.
Sista smset igår lyder "Du måste gå till doktorn imorgon och få penicillin. Då blir du frisk igen".
Alltså är det bara jag som tycker att det finns lite kärlek i det. Det där är ju inget som vems som helst skulle skicka liksom.