Han i Men In Black

Jag känner mig som han i Men in Black, han som sitter och tittar på sin gamla kärlek via hemliga satelliter. Han längtar tillbaka. Jag sitter med webkameran som visar torget i staden jag en gång bodde. Jag tänker att nån gång kanske jag får se henne igen. Min gamla kärlek. Jag längtar också. Jag är fylld av sorg. Jag har ibland svårt att förstå var den kommer ifrån, vad är det som gör mig så ledsen så jag knappt orkar lyfta blicken. Än mindre få fram ett ord eller två.
Och på jobbet kan man inte vara på något annat humör än det jämna fina som folk har mest. Man ser aldrig nån på jobbet som är nedsjunken i stolen och stirrar på skärmen, det ser man bara på film. Jag borde åka hem egentligen men orkar inte ens ta mig energi till att hitta på en ursäkt. Jag orkar inte skala apelsinen och det gör mig ännu mer ledsen. Svag. Jag undrar vad hon gör nu, om hon saknar som jag gör. Ibland skickar hon små små ord av saknad och genast börjar filmen i mitt huvud. Jag har sett den förut men tröttnar aldrig på den. Den som handlar om oss två, den har lite annorlunda handling ibland men den slutar alltid lyckligt. Två människor och två liv blev det tillslut. Vi kommer inte ses igen och det är värre än om du inte var i livet.