rör mig

Jag vet vad som rör mig. Jag fick en smäll igår som rörde mig. I magen och i huvudet. I hjärtat. En dag i stallet gör mig alltid glad. Att få träffa alla glada människor som kommer springande mot mig och ropar glatt. Dom har saknat mig och jag har saknat dom. Dom visar det gärna och jag visar tillbaka. Det är så man gör för att må bättre. Visar att man har känt något. Två timmar senare utanför psykiatriska kliniken i Solna. En polisbil och jag väntar på något. Jag på en vän, dom på att porten ska öppnas.
Polismannen går fram och tillbaka, knappar på sin telefon och letar bland sina papper. Inget han gör öppnar dörren.
Så kommer någon och öppnar och ut ur polisbilen kliver den sorgligaste flicka jag sett. Lång, smal med långt och på ett fint sätt stripigt blont hår. Svarta mysbyxor som knappt stannar kvar på hennes höfter. Sovtröja. Hon ser trött ut och lite besvärad. Som att hon inte ska vara här egentligen. Det var väl inte hennes mening heller. Egentligen skulle hon varit död och sluppit allt det här. Mamman står på sidan av, lite för sig själv. Hon vill inte heller vara där. Ingen av dom vet hur man ska göra. Sånt lär man sig inte i skolan. Hur man gör när ens dotter försökt ta sitt liv. Hur gör man om man överlever sitt eget självmord. Jag tänker på att jag minns hur det känns. Att vara så ledsen över sig själv att man inte orkar. Att måsta vara i livet är en plåga så outhärdlig att döden verkar bättre. Känslan av att man inget kan göra för att må bättre än mår mår just då.
Jag tänker på A och på mina vänner i stallet. 15 åriga tjejer som är så glada. Kommer nån av dom att bli så ledsen nån gång. Jag tittar på hon som står framför porten till psykiatriska kliniken i Solna och väntar på att få komma in. Jag undrar vad hon tänker.
Jag vet att jag kommer att komma ihåg det där ögonblicket för all framtid. Jag behöver inte ens anstränga mig för att göra det. En bild som man liksom får behålla som ett foto som aldrig blev taget. Bilden av den sorgsnaste flickan jag sett. Och orden som kommer från sidan innan vi åker.
Hon är bara tjugo år.