Bit ihop och gilla läget

Vi har värsta tuffa läget här hos oss. Förändringar och omorganisationer och nya människor med nya attityder och nya regler. Och allt är kul kul kul!
Eller åtminstone vill alla tycka att det är så. Att förändringar alltid är lika med utmaningar och utmaningar är alltid roliga. Och jag kan för allt i världen inte tycka att det är så. Jag kan inte foga mig och när jag försöker så bubblar en ilska inom mig så jag nästan kokar av arghet och bara vill ställa mig upp och hålla ett brandtal till konservatismen. Jag gillar inte att man måste gilla förändring. Så enkelt är det. Och jag gillar inte förändring alltid. Speciellt inte påtvingad sådan. Jag vill ha det på det här sättet och jag trivs med att ha det så som vi haft nästan alltid.
Som en bra film, jag kan se om den massa gånger och varje gång är den lika bra och ingen skulle komma på att ändra slutet eller byta ut nån skådis eller whadevva. Just nu kokar jag av ilska för att jag kommer att tvingas foga mig. Som en unge som tvingas ha ett par fula byxor. Föräldramakt utövad på bästa jobbtid. Och chefen som står som nån pseudopsykolog och undrar “varför känner du så” och jag bara: Jag behöver inte nån låstsasterapi här. Jag behöver tryggheten i att allt jag inte kan påverka stannar som det är. Det är för fan ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.