Jag vill!

Jag undrar lite över varför man alltid måste argumentera för sina vill eller vill inte. Jag menar, vad är det som folk vill ha svar på. Att man verkligen verkligen vill eller inte vill? När jag vill göra något eller ha något, varför måste jag underbygga det med massa rationella argument som faktiskt bara är just det. Rationaliseringar. Jag tänker att det allt som oftast kanske räcker med ett argument. Jag vill. Jag vill inte. För barn funkar det där jättebra. Jag vill inte sova nu!. Eh nähä.. varför inte det då? Svaret är lika självklart som innan. Jag vill inte!
Känslan av "jag vill" eller "jag vill inte" måste, eller borde, räcka tycker jag. Barn argumenterar inte eftersom dom vet att det dom känner är rätt. Kanske inte alltid det bästa för dom men det känns ju så just nu. Det är känslan som räknas och det borde vi få ha kvar när vuxenlivet kliver på. Det blir ju så mycket roligare då också. -Jag vill att du driver det här projektet nu. Ja bara -Nä jag vill inte.
Så här ska det vara;
Kompisen: Jag vill åka på onoff och köpa kapitalvaror för tiotusen spänn på kredit! Ja bara -När åker vi?
Om man inte argumenterar så blir det svårt för den andra att göra något. Det är tillbaka på barnstadiet och där vill ju ingen vuxen befinna sig. Min nya taktik är att inte säga mer än nödvändigt. Om man pratar för mycket i en diskussion så riskerar man att bli övertalad eller ikullsnackad. Oftast av sitt eget snack. Rädsla för tystnaden gör att man pratar mer än nödvändigt och till slut öppnar man upp för den andra personens argument. Jag tänker köra stenhårt på Jag vill och Jag vill inte, utan underbyggande kommentarer. Sen kan ni andra snacka på bäst ni vill och rationalisera era behov genom argument.
Jag skulle kunna förklara det där närmare men jag vill inte.