Dissociation

Ibland känns vissa saker väldigt underliga om jag tänker på dom ett tag. Lite som när man säger ett ord för sig själv för många gånger. Tröskel till exempel. Om man säger det många gånger högt för sig själv i hjärnan så blir det som att ordet tappar betydelse, eller liksom blir konstigt bara. Vad är det för ett konstigt ord egentligen. Tröskel. Det låter ju inte klokt alls faktiskt.
Nu går den känslan att applicera på andra saker med. En gång kändes det väldigt underligt att jag hade en bil. Att jag "jag" kunde äga en bil. Där står den. Bilen. Den är min. Jag har en bil, det trodde jag aldrig liksom. Att jag skulle ha en bil. Det är som overkligt. En gång var jag liten. Som Louise eller ännu mindre. Det är också underligt.
Nyss kom det över mig. Jag har ett jobb. Alltså jag kan inte fatta att jag skulle ha ett jobb till slut. Som nu alltså, när jag har ett jobb. Och för tio år sedan hade jag väl aldrig kunnat tänka mig att jag skulle vara en av dom som hade ett jobb. En av dom som sitter där på sin stol och gör saker och bestämmer om grejer på möten eller har jobbvänner. Det känns väldigt underligt. Mitt liv är underligt och ibland ser jag på utifrån. Jag är främmande för mig själv.