Gamla behov. Och nya.

Förr i tiden behövde vi inte så mycket egentligen. Mat, tak över huvudet och kärlek. Lite så, kanske fick vi inte det i den ordningen men i stort sett så var det så det var. Det blev också så som Maslow ordnade behoven i sin berömda trappa också. Efter ett tag så kom uppskattning från andra att hamna på listan tillsammans med självförverkligande.
Självförverkligande. Jag tittar på ordet och undrar vad det betyder. Jag kommer inte på något mer än att det kanske kan ha någonting med personlig utveckling att göra. Eller strävan att bli det man vill, eller det man tror att man vill bli. En strävan att bli något bättre kanske. En bättre människa tror jag att alla vill bli. Eller åtminstone så tänker väl dom flesta att andra skulle bli som dom kanske. Stefan heter en kille som har funderat mycket på det där. Stefan har skrivit en jättetjock avhandling, nästan 400 sidor, och så mycket vet jag att då har man läst fler böcker i ämnet än dom flesta. Och mycket riktigt så har Stefan läst många böcker i ämnet. Han har läst Maslow säger han, och Aristoteles. Och faktiskt massa andra teorier också, både inom filosofi och psykologi. Han har kommit på en hel del saker säger han, och det är en del bra grejer tycker jag. Bland annat så tycker han att vi kanske ska kalla det för självförståelse istället. Det tycker jag låter väldigt mycket bättre. Självförverkligande låter ju lite egoistiskt på sina håll. Lite alltså. Självförverkligande, eller självförståelse får man genom att vara med andra människor säger Stefan. Genom att prata. Så enkelt är det alltså. Om vi pratar med varandra om de saker som vi tycker är viktiga så utvecklas vi. På ett bra sätt säger Stefan. Vi förstår oss själva bättre om vi pratar med andra om saker som ligger oss nära. Dessutom kan vi få andra infallsvinklar och på så sätt kanske ändra på det som inte funkar så bra. Vi blir bättre människor om vi pratar med varandra om sånt som vi gillar att fundera på. Enkelt.

Varför är det då så att vi inte pratar längre undrar jag. Med så många kommunikationsmedel som finns idag så undrar jag det. Msn, mail, sms, mobiler, irc-kanaler och webbforum. Aldrig har det funnits så många vägar till de omkring oss, och aldrig har vi mått så dåligt som nu. Konsumtionen ökar i samma takt som depressionskurvan och ingen förstår varför. Kompensationsstrategin idag är köp. Köp Köp Köp. Vi springer omkring på ytan som vattenloppor mellan affärerna och handlar för lånade pengar. Och förra veckan sa alla på min kontaktlista på msn samma sak, fast med lite variation på orden. ”Jag måste ha en sån!” Apropå apples nyaste produkt iPhone. Jag och kompisen bara tittade på varandra med samma förvånade ansiktsuttryck. Varför då?! Vad ska ni med ett till verktyg för kommunikation, eller faktiskt tre som den nu är, när ni inte ens kan använda det på rätt sätt. Ni ringer ju aldrig och ni skickar aldrig ett mail med meningsfullt innehåll. Ni har alla blivit lightkompisar som kommunicerar enbart via envägskanaler. Och det verktyg som funkar bäst används inte längre. Munnen, ögon och öron. Kommunikation idag är ett mail eller sms och i bästa fall en statisk bild på någon som i ett fåfängt och lika misslyckat försök tagit en snygg-bild på sig själv med mobilkameran.
Om jag tittar på ett kort av min klass när jag gick i femman så kommer jag fortfarande ihåg rösten på alla jag ser. Idag har jag msn-vänner, eller kontakter som det heter, som jag inte ens vet hur dom låter.

Jag och kompisen enas om att kalla dom nya behoven för låtsasbehov för det är exakt vad det är. Företag skapar produkter som vi tror att vi behöver för att fungera i samhället, för att inte bli utanför eller halka efter på teknikstegen. Människor har blivit som femåringar i affären som skriker efter godis eller en nalle för att vi tror att det ska få oss att känna trygghet eller närhet. Vi köper grejer vi tror att vi behöver och vi kräver av andra att dom ska ge oss närhet on demand. Det fyller tomrummet ett tag sen vill vi ha mer. Dom riktiga behoven har vi glömt till förmån för de nya låtsasbehoven. Vi behöver verkligare relationer till varandra, genom verkliga möten. Irl är det nya svarta. Jag lovar.
Stefan säger att relationer kommer till genom samtal. Genom språket förstår vi livet och oss själva. Och vi är fundamentalt beroende av relationer. Alla som har läst Johan Asplund förstår det där. Men även om vi har alla dessa prylar som ska hjälpa oss att hänga med i informationssamhället så har vi tappat något på vägen. Vi har tappat våra relationer och vårt förtroende för varandra. Vi kallar inte varandra för vänner längre. Vi har nätverk. Vi kan inte längre bestämma en tid med någon annan tre dar i förväg för med mobilen måste vi sms:a ändringar och bekräftelser flera gånger om dagen tills vi till slut blir avbokade eftersom något bättre alltid kommer upp. Allt för att undvika verklig kontakt. Och varför är det så. Att vi bara ses på krogen eller via msn. Fulla eller med korta felstavade ord umgås vi nu för tiden. Och jag vill inte vara med på det längre. Stefan säger en sak som jag tänker har betydelse.
Om vi har en normal trygghet och självkänsla, säger han, och om vi har ett socialt liv och känner tillit för våra vänner, då sker samtalen utan att vi avsätter någon bestämd tid. Man behöver inte ens tänka på att det här behöver jag få ur mig, utan helt plötsligt har man bara pratat.
Stefan my man. Jag ska skicka mail till Gud om det här. Kan man det om man inte vill vara med längre. Ett ord borde räcka tänker jag.
Unsubscribe!