ingen orsak. ingen alls faktiskt

Ibland känner jag mig om världens sämsta kompis. Som en riktigt usel vän. Jag är bra på många saker har jag märkt. Jag ställer upp när nån ska skjutsas eller om någon behöver flytthjälp. Jag är bra på att komma med musiktips eller låna bort pengar när jag har. Jag kan dom praktiska sakerna som människor behöver hjälp med. Men när någon vill prata då är jag usel. Jag är bra med dom som är sämre än mig så klart. Det är väl alla. I de blindas rike och det där. Med dom praktiska sakerna vet jag att jag är bättre än många. Jag har flyttat tillräckligt många gånger så jag vet dom praktiska sakerna med flyttbilen eller besticken eller kläderna. Jag har lånat pengar av andra så många gånger så att jag vet varför man kan behöva låna ibland, och att man inte vill ha någon föreläsning eller behöva ursäkta sig. Jag vet vad ni gillar för kaffe och jag vet när det är dags att gå hem från en fest som håller på att bli sen. Men pratet när det gäller. Trots mängder av terapitimmar. Jag börjar tro att dom bästa effekterna inte hamnade på det området. Jag känner mig som en pryoelev. En outbildad på ett för kvalificerat jobb. Och det gör mig ledsen. Så ledsen att jag gråter nu.
Förlåt för att jag inte kan. Jag är sämre än du på det där.