Stackars dumma Harold

Pappa. Min pappa kör väghyvel och har bruna ögon. Jag har undrat många gånger varför jag inte fick dom. Mörka ögon ska ju vara dominanta. Jag trodde länge att jag var adopterad. Det tror jag ibland fortfarande. På vår gård som jag bodde på när jag var jätteliten stod hans stora gula väghyvel. Jag fick inte leka på den men ibland fick jag åka med. Varje gång jag ser en väghyvel nu för tiden så tror jag att det är pappa som kör den. Även dom jag ser i typ Malmö eller Luleå. En gång när jag var tre eller fyra såg jag pappa stå utanför vårt hus och prata med någon i en röd volvo kombi. Jag tror än i dag att det var tjejen han strulade med och att det var därför det gick så snabbt efteråt. Mamma och pappa flyttade isär och jag blev ledsnare och argare för varje år som gick. Varannan helg åkte jag och syster till pappa och han tog med oss till Farmor i Torpshammar lika ofta. Efter några år sågs vi inte mer. Sist jag träffade min pappa var på farmors begravning i Torpshammar förra sommaren. Han har blivit jättegammal med tillhörande rynkor i hela ansiktet. Han ser fortfarande så där plågad ut i uttrycket, som ett sorgset barn. Jag väntade på honom utanför kyrkan och hade förberett mig noga. Terapi i flera år och ett bildspelsmanus i huvudet. Trots det kunde jag inte annat än stum titta på honom när han sträckte fram handen mot mig. Han vågade inte kramas och jag vågade inte säga till honom att jag saknat honom hela mitt liv. Varför var du inte där. Varje gång jag åker till Stöde åker jag förbi hans hus. Jag svänger aldrig av trots att jag vill träffa honom en gång till innan han dör. Jag har alltid farit omkring med tuffa fasaden om att jag minsann inte bryr mig om honom tills för några år sedan när det var nära att han dog. Mamma ringde mig på jobbet och sa att pappa ligger med en svår sjukdom på sjukhus. Jag loggade ut i samma ögonblick och lyfte den andra luren för att beställa flygbiljetter till Umeå. En ren reflex som sa till hela mig att skynda dit. Jag åkte aldrig eftersom jag inte behövde men efter den gången låtsas jag inte mer.