Stackars dumma Harold

som i åldrande. ”-Vi kommer inte att kunna göra nånting med nån som helst känsla i kroppen mer. Inte ens nya saker. Det är för att vi är 30 år. Sätt upp det på bokstaven å. Som i åldrande.” Så sa hon. Jag tyckte att det lät väldigt bra på något knepigt sätt. Det är kanske sant också. Jag kan inte se många saker framför mig som skulle framkalla någon ny fantastisk känsla. Möjligen få barn eller se nån av mina bästa vänner dö. I övrigt så tror jag inte att livet har mer att erbjuda vad beträffar nyheter på känslofronten. Det betyder också något annat. Att min bästa tid kanske har varit. Att allt fantastiskt som jag kunde få vara med om redan skett. Jag vill inte tro att det är så. För jag tillbringade en hel sommar på Gröna Lund. Och jag åkte fritt fall. Varje dag, flera gånger om dagen. Vecka ut och vecka in. En hel säsong, och det spelade ingen roll. Jag har fortfarande den där känslan av skräckblandad förtjusning när jag sitter där längst upp. Jag vet att det finns mer av det. Att mer av det som kommer att ge mig magont på det där lite roliga sättet finns att uppleva. Jag vägrar tro något annat. På den punkten är jag mindre bitter än vad jag säger ibland. Jag hoppas fortfarande på att hitta nån att älska och som älskar tillbaka. Om inte annat så ska jag allafall försöka. Jag tänker aldrig aldrig sluta spela. Jag går all-in resten av mitt liv, även fast det ibland känns som att jag inte har några marker kvar.