Stackars dumma Harold

Äppleträd. På alla ställen jag bott så har jag och mina kompisar pallat äpplen. Från att jag var väldigt liten till nu. I Stöde fanns det en massa olika sorter. Vinteräpplen som var min favorit, kylda av senhöstkvällens kalla dagg. Glasäpplen som blir så där stora och nästan genomskinliga om man håller dom mot solen. Astrakan och dom där små sena höstäpplena som är strimmigt röda i köttet, jag kommer inte ihåg vad dom heter, syrliga och väldigt ovanliga. Min mamma har alltid uppmuntrat att palla äpplen och dom som blev över lämnade vi på diskbänken hemma. Mamma gjorde äpplekaka av dom och jag inbillar mig fortfarande att den godaste äpplekakan får man av pallade äpplen. Jag tycker inte att det är att stjäla. Jag vet inte varför men det är något spännande med det där. Man går och rekar lite, smyger in och försöker hämta så många fina som möjligt och sen springer man fort därifrån. Vi lämnade ett spår av äppleskrutt efter oss varän vi gick i sensommaren. Ibland kom ägaren ut på bron med bössan laddad med salthagel. I Stöde ryktade det att en blivit träffad en gång men jag vet inte. Det kan få vara sant i mitt minne. Jag pallar fortfarande. Ofta ensam eftersom folk nu för tiden tycker att det är barnsligt att palla. Jag gör den godaste äpplekaka av frukten jag bär hem och vid köksbordet saknar jag mammas äpplekaka. Min smakar aldrig så där god med mjölk som hennes gjorde. Då när jag var barn.