Stackars dumma Harold

Stöde. Lilla stället på landet 4.5 mil väster om Sundsvall. Dit jag flyttade när jag var liten. Oktober 1983 var det och jag firade min 11 års-dag i ett nytt rum på övervåningen med utsikt över fotbollsplanen. Morbror Lelle köpte världens största smågodispåse ur luckan på kiosken uppe i backen. Det var vinter och helt magiskt med ett nytt ställe. Resan tog en evighet och jag tittade ut på ett landskap som bara blev kallare och tätare av skog och avlägsna fönsterlampor. Det tog tre timmar så ringde det på dörren och min närmsta granne och hans kompisar undrade om jag ville komma ut och leka. På sommaren vadar vi ut till Sandgrundet med dom stora glasflaskorna med cola, vi bygger sandfigurer och pratar om livet. Springer ikapp på gunden och kastar lera på varandra. Viskansparken och promenaderna från sörsidan till norrsidan och tillbaka. Kliva upp i ottan och sätta sig på plantbussen till Naggen och sätta plant. Palla äplen hos Orgårds och klättra upp på taket på skolan. Dom långa promenaderna till Norromängarna och hångel hos Agneta på höskullen. Inbrott på vägverket och fredagsdisco. Den eviga förälskelsen varje vecka en ny tjej. Första fyllan och första gången jag blev hemburen medvetslös. Första gången vi bar hem Anders och första gången jag hörde synth och hårdrock. Första gången jag tänkte på självmord. Långa turer med moped eller cykel till alla avlägsna hörn som fanns att åka till. Vigge, Viskan eller Torpshammar. Fester hos Lill-Vicke och småstugor runt om Backetjärn. Mia F som i början var lika liten som jag och plötsligt satt på min säng som en snygg tonåring. Det var i Stöde jag växte upp till den jag är idag. Det är från Stöde och grannorterna jag behållit mina bästa vänner. Det är i Stöde som min bästaste syster bor kvar och dit jag längtar varje gång jag längtar bort. Hem. Vi går alltid till kyrkogården och tittar till de som ligger där, det känns tryggt på något sätt. Där på kyrkogården vill jag också ligga när den tiden kommer.