Stackars dumma Harold

Ungdomsgården. Vi hade gården när jag var liten. Gårn´. Vi ska på gården ikväll. På gården kollade vi på film, flickor och pratade om livet och kärlek med den kristna tjejen som satt i det lilla kuddrummet. Alla tyckte att hon var något speciellt och att få prata med en vuxen som verkade fatta vad man sa var en helt fantastisk upplevelse. Jag skulle lätt ha kunnat gå med i hare krishna eller livets ord bara för att få ha nån att prata med. Jag jobbade i kassan ibland, bara för att kunna sno godis och pengar när jag behövde. På fredagarna var det disco ibland och jag kan inte räkna alla tjejer som jag blivit ihop med under alla kvällar på gården. Eva-Marie till exempel. Hon drog i mig för att få med mig hem. Till mig alltså. Jag fattade som vanligt ingenting men följde med henne, hem till mig. På gården gjorde jag mitt första kemiexperiment med stulna livsfarliga ämnen från skolan. Jag drog in tre vänner på den minsta toan och satte eld under provröret. Efter tio sekunder exploderade ett moln av giftig het gas och brände bort ögonbrynen på idiot ett och idiot två. Idiot tre skrek som en besatt av smärtan i ögonen och vi kastade oss ut i ett hav av oförstående människor. Jag blev inte kemist som jag hoppats på, mina höga betyg i ämnet till trots. På gården fick man spö om man inte passade sig och man var tvungen att slå skiten ur nån lite då och då bara för att hålla dom på avstånd. Gården i Stöde var en värld av möjligheter och när min syrras barn ska åka på deras ungdomsgård nu för tiden så tänker jag alltid på hur kul det faktiskt var. Som skolan fast bara dom man ville träffa. Och inga läxor. Och tjejer, alltid dessa tjejer.