Stackars dumma Harold

Överdrivet. Jag överdriver nästan allt jag gör. Jag startar stora projekt, och små. Men alltid så överdriver jag någon del av dom. Mitt stora fotoprojekt i början av 90-talet. Jag köpte kamera och objektiv för flera tusen. Filtersatser och vidvinkel. Telezoom och fasta objektiv. Jag läste bok efter bok och köpte fotopapper, det bästa så klart, och vätskor. Jag köpte till och med en framkallningsapparat, utifall att jag skulle få ett eget labb någon gång. Fotade upp tio rullar på en vecka, lätt som en plätt. Lånade kfum's fotolabb i källaren i ett hus i Sundsvall och framkallade till tre på natten. Astronomiprojektet som slutade med att jag köpte ett skitstort teleskop för tiotusentals kronor.

För den som vill finns det ett antal historier till att höra muntligen. Jag kan omöjligt skriva ner alla här. Gemensamt för alla projekt är dock en sak. Jag har lärt mig väldigt mycket om massa olika saker. Min kunskapsbas är bred nog att användas såväl i akademikerkretsar som i konstvärlden eller med skogshuggare och fiskare. Samma hände med det här projektet. Jag började skissa på hur det skulle se ut i huvudet. Fota bilder att illustrera orden eller historierna. Kanske skulle jag skriva tre eller fyra ord på varje bokstav bara för att få med allt. Jag kollade runt på wikipedia vad jag skulle kunna fylla ut dom svåraste med. Med åren har jag lärt mig att det är viktigt med ramar för projekt. Min ram fick bli; en bokstav - ett ord. Att skriva det här har gett mig en större inblick i vem jag är än vad jag trodde från början. Tvivlare fanns runt mig som vis av min historia visste att jag nästan aldrig avslutar något. Jag avslutade det här. Inom ramarna också. Jag tror att jag kan känna mig nöjd nu. Utan att överdriva.