Stackars dumma Harold

Vuxen. Något jag förmodligen aldrig kommer att bli mer än till ålder och utseende. Jag har aldrig identifierat mig med äldre kollegor eller andra vuxna. Inte heller de som för den delen är i samma ålder men som uppför sig vuxet. Jag är inte dom. Jag är den som på gruppövningar på jobbet blir beskriven som ”rebell” och ”ungdomlig”. Det finns en ambivalens i det där som jag inte tycker borde existera. En tjej sa till mig en gång att ”med dig får man ju både en kille och ett barn”. Jag tycker att det sammanfattar mig ganska bra. Jag klär mig inte som vuxen och jag uppför mig inte som en. Jag gormar högt, svarar löjligt på mail till allanställda@bolaget. Jag springer på krogen flera dar i veckan ibland och jag gillar att leka lekar på konferenser. Å andra sidan kan jag utan problem formulera en akademisk skrift om vilket ämne som helst. Jag vet hur man dricker utan att bli bakis och jag är bra på att ta ansvar. Jag vattnar mina blommor i tid och byter gardiner efter årstid. Jag har bättre förmåga till empati och sympati än dom flesta jag känner. Jag tycker att det är så vi ska vara. Det finns ingen motsättning i att bli äldre och att fortsätta vara barn. Jag har inga problem att skifta mellan dessa två lägen. Ena dagen tjoar jag med i 2 Live Crew på hög volym och nästa dag sitter jag i konferenssamtal med svindyra föreläsare från Frankrike eller eskar pengar från högsta chefen med hjälp av uttänkta strategier och svåra ord. Allt är lika enkelt för mig och jag tänker aldrig bli vuxen och jag ska aldrig dö. Aldrig.