kvällar på alcazar

För något år sedan hängde jag och gänget på Alcazar varje tisdag. Gänget är alltså B. Ibland hängde J på också. Alcazar är Nalens bakficka och ingen superdiscoklubb som det låter, jag tror att det där speedade discopoppbandet kom mycket senare också. På Alcazar är det lågt i tak och jättelåg belysning. Man sitter i ett litet mysigt rum vid små små runda bord jättenära scenen och alla band som spelade där var det bästa vi nånsin hört. Vinet var billigt och dom som hade klubben sa alltid hej och pratade en stund när man kom dit. Artisterna stannade också gärna kvar på en pratstund. Precis som det ska vara på en bra konsert. Det var där vi såg Jonatan Fast första gången och Jennie Abrahamsson satt ihopkrypen och spelade sina då enda fyra låtar på elpiano med gulligt mellansnack.
I efterhand har jag och B enats fler än en gång om att Peter Murphy's Carver Combo var det bästa bandet vi hört där och deras skiva har spelats om och sönder i nära nog ett år i bilstereon. Fortfarande när vi hör dom så tycker vi att det håller. Jag har förgäves försökt dela med mig av upplevelsen till några väl valda musiktyckare, fast ingen håller med mig. Jag står dock fast vid det här. Peter Murphy's Carver Combo är kanske det bästa svenska bandet i sin gren och deras skiva One Sin Between Me And The Lord håller toppkvalitet även efter flera år av lyssnande. Dom förtjänar upprättelse tycker jag.
Det ska dom få här, och här.