terapi

Jag har inte slutat gå i terapi bara för att jag inte går dit längre. Jag sitter inte längre på fiket klockan 8 varje fredag. Jag bläddrar inte i telefonen efter portkoden. Men jag har inte slutat. Som en dålig slump så måste jag bläddra förbi båda Maria och Mamma i listan innan jag kommer till psykons nummer. Där är den, portkoden. Jag kan den utantill men jag måste göra bläddringen. Jag kanske måste göra det. En omedveten process som ingår i terapin. Mary kommer efter Mamma och Maria. Betyder det något. Är det i den ordningen jag måste hantera dom. Eller så är det bara en slump. Fiket är min fristad. Jag tänkte så ofta, och hon undrade så klart varför jag använde det ordet. Om något är en fristad så är något annat ett fängelse. Varifrån kommer känslorna. Orden kommer svårt vissa dagar och känslorna ännu svårare. Fiket, min fristad, är tyst på morgonen och jag fikar ensam igen. Försöker tänka eller läsa eller bara sitta. Ibland skakade jag redan innan jag gick därifrån. Mariatorget. Bara en sån grej. Mariatorget 1. Etta på listan alldeles för länge. Och portkoden. Porten. Jag. Människorna på fiket. Trappan upp, fast det är för många våningar att gå så gick jag ofta. Släpade fötterna och tankarna i en säck bakom. Väntrummet med tidningarna och radion. Och tankarna. Jag har inte slutat bara för att jag inte går dit längre. Tankarna finns med fortfarande. Internaliserade och än fler som är mina egna. Jag reser mig upp den sista bestämda gången och du ger mig en kram som betyder något. Du säger att du aldrig tvivlat på min överlevnad. Jag kliver ut på gatan och känner mig inte ett dugg bättre. Livet är annorlunda nu. Jag känner det på ett annat sätt. Jag ser er tydligare och jag tänker tankar om ensamhet och sorg och glädje. Vi undrar ibland vad som blev bättre. Ibland önskar vi att vi aldrig började. Jag har inte slutat i terapi bara för att jag inte går dit längre. Det händer nya saker varje dag. Helt av mig själv.