till paris

Jag ska få åka till Paris. Att jag ska få åka dit är att jämföra med att som barn få stanna uppe längre med dom vuxna när det är fest. Eller kanske att få gå på Gröna Lund. Eller som tonåring få pussas med den där söta flickan man tittat på ett tag. Eller vinna på lotto kanske. Eller möjligen få åka till rymden om man är Christer Fuglesang. Eller slippa provet man inte pluggat till. Kanske till o med som att få samtal av nån man håller av. Äh, det går inte att förklara. Jag är som ett barn på julafton. Jag hoppar som en känguru inuti. Nu är det väl bara att vänta på att något skit ska hända som gör att jag inte kan åka. Det händer jämt. Det finns något kausalt samband mellan att jag ska göra roliga saker och att nån skit kommer upp emellan. När jag dör ska jag ta ett allvarligt snack med Gud om hur orättvist livet varit mot mig. Fast om jag får åka till Paris utan att något skit händer innan eller under tiden så kanske han kommer undan lindrigare.