viktiga möte. och roliga

Vi har workshop med pr-byrån. Jag är såklart med. Jag och 19 andra tyckniker. Charlotta säger att det ska vara enkelt. Charlotta jobbar med kulturfrågor på pr-byrån. Tavlor och sånt då frågar jag men hon säger att hon menar företagskultur och att det är en annan sak. Det är kallt säger någon och fyra andra börjar genast tala om att det är det inte alls det. Argue about reality tänker jag och lyssnar på de som envist hävdar att det är kallt och de som säger att det är det inte alls det. Charlotta säger att nu ska vi ta på oss glasögonen och jag ryser för att jag tycker verkligen att det är ett töntigt uttryck. Det säger alla som har läst vetenskapsteori på universitet. Dom har ofta glasögon. Fula glasögon, det är väl därför dom vill ta på sig nån annans. Hegels till exempel. Eller Asplunds. Fast han hade väl inga glasögon vad jag vet. Jag är allafall inte blind eller vanskapt så jag behöver inga glasögon. Allra minst någon annans. Jag brukar nästan alltid skriva anna när jag ska skriva annan, då tänker jag på henne i tio sekunder. Sen ändrar jag. Lite som det blev i verkligheten. Nu sitter vi på en buss säger Charlotta, och det kommer en gammal vän. jag tänker att det är Anders. Han frågar vad jag gör nu för tiden och Charlotta säger att vi ska svara med att berätta vad vi jobbar på för företag. Jag tänker att det inte alls är vad jag skulle svara i verkligheten. Men jag gillar Charlotta. Hon har det där lugna sättet. Sen frågar hon viktiga saker. Som "vilka menar du när du säger dom" eller "berätta vad du tänker när du säger så där".
Några berättar att dom har fått sittkuddar på sitt jobb och att det är som små sakerna som gör skillnaden. Jag tänker att det är ett intressant sätt att storleksbestämma viktiga saker så där. Tvärt om liksom. Om saker får en att må bra så är det litet och om man är arg kan man vara arg på t ex "allt". Allt är ju typiskt stort. Jag undrar vem den där Graham på Vodaphone är, eller var. Dom kallar honom för "frälsaren". Helt utan att reflektera över det. Frälsaren är ju typ Jesus. Jag tror att han kanske var en stor narcissist. Och att dom anställda var hans leksaker. Han med bomullsbyxorna har glasögon och har ritat upp en tes på ett papper. Den ser ut som en sån där grej man mjölkar kor med, fast med pilar och ett stort badkar. Han kallar tesen för organisationsmodell och människor i modellen för djur. Det är viktigt att vi strävar efter en gemensam organisationsmodell så vi kan förstå vilka sorts djur de på de andra avdelningarna är. Han säger djur om oss i andra sammanhang och jag gillar honom inte. Rent instinktivt tycker jag att han är tönt, han var säkert mobbad i skolan. Stod och ritade upp organisationsmodeller på svarta tavlan och förklarade för klassen varför det vore bättre att spela fotboll på hans sätt. Sen fick han spö på rasten. Nu tar han igen det genom att låna två minuter av pr-byrån för att presentera sin tes. Han kallar den dessutom felaktigt för en teori. Jag tycker att folk ska sluta med två saker. Ett; att säga att deras tankar är teorier, och två; att säga att allting är relativt. Det är det inte. Om ni visste något om vad det skulle betyda för världen om allt var relativt skulle ni inte säga så. Uppfattningar och tid är relativt. Inget mer.
Nu har vi storytelling och jag får skriva en berättelse. Precis som i skolan sitter alla och skriver, några tittar upp i hjärnan eller runt om i rummet för att hitta bilder att associera till. Jag är klar först och frågar om jag ska gå omkring och hjälpa dom andra. Charlotta ler och tycker att jag är gullig. Jag ser att hon känner igen mitt skämt också. Hon var säkert en av dom som var klar först i skolan också.
Innan vi slutar så säger någon att man vill ju utvecklas på jobbet annars är det inget roligt. Jag tänker att ni borde utvecklas utanför jobbet istället. I familjen och som människa. Inte som nån jobbmaskin. Varför tänker alla så himla tvärtom undrar jag.