men lilla Snuttan

Bäbisspråk är ungefär lika mesigt att hålla på med som näspussar i ett förhållande. Det ligger något perverst över hela grejen, och är dessutom helt kommunikativt fel på sååå många sätt. Man pratar bara inte till den man älskar på samma sätt som man pratar med en bäbis. Faktum är att man inte ens behöver prata så med bäbisar. Jag tänker att det är något undermedvetet maktmedel för att trycka ner varandra. Möjligen har det att göra med att man inte känner sig vuxen i den andras sällskap. Eller att man inte kan uttrycka det man vill säga på ett vuxet sätt.
Barn och vuxna kan prata bäbisspråk om dom vill. Men gör man det som vuxna har man ett fel som behöver rättas till. Först bäbisspråk, sen knulla. Det går inte ihop. Och näspussar sen. Fy fan säger jag bara. Vad är det för fel på folk.
Hur som helst så verkar det här vara mer regel än undantag och för att ytterligare förenkla det så kan man tydligen döpa folk i löjligaste laget. Som en hjälp på vägen nästan.
Vi har en på mitt jobb som på fullaste allvar heter Snuttan. Snuttan [insert medelklass-efternamn här]. Det är väl inte hennes fel direkt, men föräldrarna. Hur tänkte dom?
Hon kan väl aldrig bli tagen på allvar. Jag kan se det framför mig. -Vi ska nu få se den senaste EBITDA-forecasten. -Snuttan, kan du kanske visa.
Säkert är hon från Dalarna också. Stackars henne. På riktigt alltså, lilla snuttepluffsan. *näspuss*