Varför känner man sig ensam när det är folk omkring. Är det fel att gråta sig till sömns för att man känner sig så. Är det ok att vara borderline pissed på sin arbetsgivare. Varför blir jag inte kär i folk som uppenbarligen är bättre för mig, tar det längre tid att bli det kanske. Vad väntar jag på eftersom jag har den här känslan av obegriplig ogreppbar tomhet i mig. Som att ingenting betyder något längre. Jag lever verkligen verkligen för stunden. En konsert här, ett leende där. Middag. En bra låt som jag kan spela om om om igen. Mellan konkreta händelser som lyser upp tillvaron finns ett stort vacuum. Verkligen ingenting som jag tycker är värt att lägga märke till.
Om du startar från jorden och åker i en rymdraket rakt ut i rymden så är chansen att störta in i en stjärna eller planet nästan obefintlig. Trots att det vid en första anblick ser ut som att det finns många himlakroppar att störta in i så gör du inte det. Du kommer att dö ensam i din rymdraket medan du väntar på att krocka med en stjärna. Och stjärnorna dansar omkring dig medan du far förbi.
Det här är Sputnik. Det betyder resekamrat. Ge mig en tack.
1 kommentar:
Ensamheten ligger inuti. Inte utanpå. Därför.
Skicka en kommentar