Mayday väckte mig ur nån slags koma precis. Jag hade helt glömt bort Pink Floyd. Eller bara lite. The Wall var på många sätt min första skiva. Eller den första skiva som jag gillade riktigt mycket. Jag hade några småartister innan som typ The Cure och Sisters of Mercy, men Pink Floyd fastnade på många andra sätt. Visst, Cure var mitt signum i många många år, jag och Anders brukade spreja håret fullt med sockervatten och sminka oss som Robert, läppstift utanför munnen och kajal.. men The Wall alltså..
Det var den första skiva jag såg på CD (jag veet, jag är gammal), det var den första skiva som snurrade hemma hos min första riktiga kärlek. Den första skiva som liksom talade till mig på det där intima sättet.
Hela skivan var som en saga som jag kunde relatera till på fler än ett plan. Det växte liksom varje gång jag hörde den. Den fungerade länge länge som sovskiva och vaknaskiva. Jag har blivit ihop och gjort slut till den skivan. Gråtit, skrattat och bara lyssnat.
Det bra med CDn är också att man kan ta bort Bring the Boys Back Home vilket är en typisk sovmarodör. I övrigt är det en briljant skiva.
För mig är det helt obegripligt när folk inte har lyssnat på den, helt ofattbart att dom inte tycker att den är lika fantastisk som jag tycker att den är.
Filmen är lika viktig att ha som skivan. Alla borde äga den. Och se filmen. Faktum är att jag ska se den nu.
Jag och min vinflaska.
Pink Floyd - Comfortably Numb
Pink Floyd - Hey You
Pink Floyd - Nobody Home
Från dag för dag till hållbara vanor på Humana Assistans
6 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar