homo, hetero eller bi. när du blir stor, vad ska du bli

För tre år sedan började jag (inget infinitivmärke här inte) fundera på det här med bisexuella. Vad är det med dom egentligen.
I måndags kom jag på det.
Naturen, samhället och mänskligheten tjänar ju på att arterna är hetero. Det är ju liksom det bästa och säkraste sättet att säkra den egna artens fortlevnad, utan artificiella hjälpmedel då. Nä, jag är inte biologist men jag skulle hävda att det argumentet har en stark hållbarhet oavsett. Ja, om du inte är en vandrande pinne då.

Missförstå mig inte nu, homo eller hetero eller bi spelar mig ingen som helst roll. Ni får ligga med vilka ni vill. Kort och gott skulle jag kunna hävda att jag bryr mig inte. En pk-floskel kan vara på sin plats; Så länge folk inte skadar andra eller sig själva så får dom väl göra lite som dom vill. Och det viktigaste av allt; lämna mig utanför era sexuella premisser och drag. Jag vill inte veta och jag bryr mig inte. Vilket också får mig att undra över det här med att "komma ut". Vad är det som gör att homos känner att dom måste tala om för alla vad dom har för sexuell läggning. Jag fattar att det har något med samhällsstrukturen att göra. Att klimatet som råder i samhället på något sätt kräver att man visar sin annorlunda läggning öppet. Lite som att lägga en nyckel till bankfacket på en öppen plats hemma. Ingen kan ta den eftersom alla ser vart den ligger. Men seriöst. Så länge man väljer att segregera sin läggning på det sättet så kommer homos att vara utsatta. Gäller för övrigt all autosegregering.
Allafall.
Bisxuella, är det inte helt enkelt en commitmentfobisk läggning. En ursäkt för att slippa binda sig. Jag menar, när dom väl valt en partner och därmed också ett kön, då är dom ju inte bisexuella längre. Vilket i sin tur gör att dom, för att kunna behålla sin sexuella identitet, aldrig kan binda sig "för alltid". Visst byter alla, oavsett läggning, partner med åren. Men är det inte lite mer safe att vara hetero i det fallet. Där kan man ju faktiskt välja en ur sitt motsatta kön och sedan vara ihop hela livet utan att behöva sakna något, vare det kuk eller fitta. Visst kan man vilja ha andra, det fattar jag.
Men en bisexuell relation måste ju sakna den där säkerheten. Är du bisexuell så borde väl det andra könet ha en lika stor attraktionskraft som det kön du är tillsammans med, och alltså kommer du aldrig att vilja vara med bara ett "kön".
Efter en kort diskussion (trettio sekunder tror jag att det var) med bästisen så visar det sig att jag får stöd av självaste Freud i det här också. Alla är bisexuella när dom föds. I kärlekens namn måste det vara så. Hur ska vi annars kunna knyta an till, och älska, båda våra föräldrar. Vår första kärlek är ju (eller ska vara) till mamman och den andra till pappan. Oavsett kön måste det vara så. Till slut måste den något naiva kärleksrelationen ta slut och vi behöver göra ett val. Detta är såklart grovt förenklat och dessutom handlar det om en harmlösare asexuell relation än den vi har när vi blir äldre.
Nu är jag ju varken tveksam i min sexuella identitet eller commitmentfobisk så jag kan ju ha missat något.
Så. Honeybees, vad tror ni om det här..