ingen tråd här inte

Jag känner mig som det där tåget i sagan. Jag kan om jag vill, jag kan om jag vill.. Jag gillade aldrig den sagan, fast jag lyssnade på den väldigt ofta. Egentligen var det bara den passagen som jag inte gillade, resten av sagan är helt ok faktiskt.
Idag har jag upprepat det som ett mantra i huvudet halva dagen. När ens nya chef tittar på en och säger: Du kan ju testa den här mjukvaran på dom här två plattformarna.
Då ville jag nästan börja rabbla den högt också.
Ja, sa jag såklart. Fast jag inte ens vet hur man gör. Hur fan fick jag det här jobbet..
Psykon verifierade allafall min tes om att.. eller vänta, den vet inte nån här något om. Jag pratade med riktiga människor om den.
Jaja, sällskapet på söndagsfikat läser ju här också.. Allafall så menade jag att den här känslan av att inte ha gjort det själv, den kommer ifrån att man inte tycker att man är bra nog att kunna ha gjort det. Typ. Sen när det går åt fanders så kan man tryggt säga till sig själv; vad var det jag saaa.
Och alltså ytterligare en gång verifiera sin egen uselhet för att kunna fortsätta med sina dåliga tankebanor.
Nånting sånt. Jag orkar verkligen inte skriva ner den här förklaringen alltså. Allafall tyckte hon att jag hade rätt. Och dessutom att det är ett sundhetstecken att jag faktiskt märker sånt.
Sen pratade vi om krig och dubbla personligheter. Sen pratade vi om det här med att glömma bort tiden och jag hade förberett en jättebra förklaring alltså, inget ljug - bara sanningen faktiskt.

-Du, det här med att du glömde bort förra gången?
-Ja, alltså, haha, jag.. det hade fallit bort helt, jag brukar ju inte glömma dom här dagarna. fast då alltså, vi skulle på teater och, ja det kom som en chock när jag kom på det. helt borta ur huvudet alltså.. jag vet inte vad som hände.
-Är det så att du är lite ambivalent att komma hit?
-eh.. (tyst) jaa