surreal but sure real

Nu är det bara tre dagar kvar på mitt jobb här hos internetleverantören. Jag har precis tagit bort mitt sista mail och sorterat dom sista filerna. Jag har rensat ur mitt skåp som varit fullt av grejer och papper. Kursböcker och konfigrutiner blandas med citatböcker och leksaker. Jag har skickat mitt hejdå-mail och läst gamla konversationer med folk som jag jobbat med i nästan åtta år. En gammal mötesinbjudan ploppade upp med information om att det var 254 weeks overdue.
Det är ganska mycket som ska städas undan och jag är klar med det mesta.
På måndag börjar mitt nya jobb på tv och telefonibolaget. Det finns inga känslor i kroppen än. Det har aldrig funnits mer är en konstig utanförkroppen-upplevelse. Som att det inte är jag som gör det här. Ett beslut som det känns som någon annan tagit åt mig.
Folk kommer och kramar hejdå och önskar lycka till. Mail från kända och okända som hoppas att vi ska ses igen. Några kommer jag att träffa, andra inte. Det underliga är att förutom dom personer jag kommer att sakna så tänker jag bara på att jag inte kommer att få lalla med mina datorer här längre. Jag kommer inte att kunna spela musik på dagarna på ett bra tag och jag kan inte längre gå i lokalerna som att jag ägde dom.
Det är en underlig känsla helt klart, men jag tänker att det blir nog bra det här ändå. Nytt jobb och nya kollegor att skratta med. Nya grejer att doola med och en ny dator att fixa iordning så den passar mig.
Åtta år är skitlång tid i den här branschen. På måndag är en ny period här. Underligt. Fast på ett bra sätt.