dexter och jag

När jag var liten busunge så gjorde jag en massa pojkstreck. När jag blev en större unge så gjorde jag också det, fast av lite annan dignitet. Det tredje näst värsta var att bli jagad av Orgårds när man hade pallat äpplen på deras gård. Orgårds hade vinteräpplen, som är alldeles underbara på höstkanten. I slutet av September kan man fortfarande plocka av dom sista mogna från trädet, väl kylda av naturens eget kylskåp vintern. Problemet var att man var tvungen att vara väldigt nära deras hus och dessutom ta sig genom en snårig häck av taggiga buskar. Och det var ändå inte klart där. Det gick rykten om att herr Orgård hade laddat bössan med grovsalt. Dom gjorde gällande att en av bygdens söner fått sig en halv salva efter en nattlig räd mot äppelträden. Detta satte varje unges hjärta i ett tillstånd av extatisk upphetsning och skräck när vi skulle in till Orgårds och palla..
Alla höjdrädda vet vilken känsla jag menar, man har den när man sitter längst upp i fritt fall. Det är nästan outhärdligt.

Det näst värsta var att få jagis av den självutnämda nattvakten på vägverkets lokaler i byn. Det ryktades om att det förvarades dynamitgubbar såväl som slutstycken till militära vapen i dom där husen.
Naturligtvis var vi tvungna att leta efter dom. Inte för att vi visste vad vi skulle göra med dynamiten direkt, men något kan man väl komma på kanske.

När jag kollar på Dexter, och hur dom är efter honom, så känner jag den där känslan igen. Känslan av adrenalin och skuld. Att dom kanske redan är en på spåren fast bara spelar dumma. En subtil katt och råttalek. Jag är rädd på det där sättet jag var, där på vägverket när man såg gubben komma ner för gångvägen, nu när jag ser Dexter bli jagad. Och jag vet att det bara är tv. Jag fattar väl att han kommer att klara sig. Men ändå.
Det är fan skräck på riktig det här.
För den som vet hur det känns att bli jagad av polisen.