bakvända världen. vers ett

Det var en gång ett stort kungarike vid slutet av en lång väg. Eller den var kort egentligen, människorna i kungariket upplevde däremot vägen som lång och tänkte att det här kan bli lite mysigt att resa på den här långa långa vägen. Dom tänkte i nästa andetag att, ja, jag har all tid i världen att göra det jag vill för vägen är så lång. Faktum är att kungariket var ganska litet. Det bestod av endast ett litet slott av luft och de människor som levde i byarna var enögda. Dom enögda åkte runt överallt i små små vagnar. Nästan som våra bilar. Dom gillade att bli skjutsade av någon annan. Det var som skönt att slippa ta beslut om vilken väg man skulle ta. Visst, det var guppigt ibland. Men om man blundade och höll för öronen så var det inte så farligt. Det går som över snart, resonerade man.

Människorna i kungariket var långsamma och visste inte riktigt om livet de levde var en repetition eller själva pjäsen. Därför lade dom inte så mycket vikt vid att göra saker rätt första gången. Eller för den delen ens försöka. Alla tänkte dom att det skulle komma en chans till. Att nästa gång, då skulle det bli rätt.
En konstig sak var, att här träffade man aldrig på en annan medborgare ute på gatorna. Alla levde sina liv i baksätet och pratade bara med varandra via konstiga papper.
Man pratade mycket om hur det skulle vara att faktiskt träffa någon annan. Hur fantastiskt det skulle vara att se den andre i ögonen och kanske till och med hålla handen. Kärlek ville alla ha. Dom visste bara inte hur dom skulle få det. Men ingen vågade sig någonsin ut ur baksätet på sin vagn.
Eftersom man inte träffades så blev det inga barn gjorda. Och eftersom inga barn blev gjorda så var kungariket dömt att gå under.

[forts..]