punkt.

Jag messade mitt jobb att jag stannar hemma idag. Mitt huvud värker eftersom jag har bitit ihop käkarna hela natten istället för att sova. Jag har frossa och tror att det är feber kanske. Eller så blev det bara jävligt kallt plötsligt.
Första gången jag såg henne tänkte jag att hon skulle bli min. Jag ville att hon skulle vara med mig också. Vi gick hem tillsammans och jag ville inte gå ifrån dagen efter. Messade redan efter två dagar till bästisen att jag behåller henne hos mig. Hon verkar fin och gör mig glad.

Sen dess har tiden varit snäll mot oss. Nu är den inte det längre.
Och hon har inte tid för mig. Eller ork. Lite av båda. På ett sätt förstår jag. På ett annat tänker jag inte förstå. Inte mer. Inte längre.
Hon ger upp och jag känner mig lam i hela kroppen. Orden jag vill säga kommer inte ut för meningslösheten har tagit över min kropp helt. Hur mycket ska man kämpa för det man vill ha?
Jag tror kanske lika mycket som den man vill ha visar att det är värt det.
Hon visar ingenting. Hennes röst är monoton och låg. Hon pratar stadigt. Döljer kanske känslor som jag ville höra. Får mig att undra. Hon kan inte vara kär längre. Hon säger att hon tycker om mig och jag har hört den sången förr.
Inte som jag vill. Inte som jag är. Var. Vet inte längre.
Det är tyst i telefonen och hon svarar högt på sin inre röst. Jag vill gärna veta vad det är hon svarar på. Ja är svaret. Kanske hon bekräftar sitt val för sig själv.
Jag kliver upp fast jag inte behöver. Kan inte sova. Gissar att hon också sitter där nu. Kanske på balkongen.
Jag tänker att hon fan gör världens största misstag och när hon kommer på det är det för sent för mig att ta tillbaka. För det skulle jag göra. Även om jag säger annat nu. Eller jag vet inte.. Jag vill vara där för henne och ta om hand. Hålla handen och få kramar. Nu är jag ensam igen.
Tack Gud. Verkligen. Tack så fucking mycket för att jag måste börja om igen.

Och tankarna. Skenar som vilda hästar ibland. Stilla som en kvällssjö ibland. Undrar vad och om jag hade kunnat göra något annorlunda. Vad som händer om hon ångrar sig. Vad ska jag göra då?
För det är klart att det är mitt fel. Att jag pressade som hon säger. Men det är ju så jag vill ha det.
Säger saker i affekt till henne. Det kommer ut fel och jag sårar säkert.

Men va fan då. Jag vet ju. Att det kunde blivit världens bästa.
Nu är det bara jag. Och hennes skor i hallen. Sångerna på min dator. Minnen om kyssar. Drömmar som måste bort. Inte ens en bild har jag. Mer än i huvudet.

Skit också. Skit.
Va fan ska jag göra idag när jag inte får längta efter henne?