veckans pausfågel

Är göken.

Koko.

Vi pratar långa samtal på msn. Hon säger sakta ner och jag säger att det ordet inte finns i min vokabulär. Vi pratar länge igen och när jag lägger på så känns det fortfarande i magen. Och huvudet går på höga varvtal.
Jag fattar ingenting och orden förvandlas till andra ord för min mage är den som bestämmer sånt här. Sakta ner betyder stopp och stopp betyder inte kär. Inte kär. Hon säger att hon tycker om mig. Att hon visst vill vara med mig. Men hon säger aldrig älska. Och jag tänker det ofta nu för tiden. Att ord är viktiga och de som saknas märks.
Sen skrattar hon med någon annan på telefonen och jag tänker på det jag sa i ett annat inlägg. Att man ska lägga orden och känslorna på rätt person. Jag vill vara den hon skrattar med när vi har tjafsat.
Istället måste jag sova för mitt bögjobb kräver min uppmärksamhet innan ens mjölkbönderna klivit upp. Och hon kan bli glad med någon annan.
Och visst har hon rätt att ringa andra. Visst har hon rätt till en annan person som kan hjälpa och stötta. Precis som jag har rätt till det.
Men svartsjukan. Den sitter med i bilen.
Som står stilla i nån bilkö medan jag slår på ratten med båda händerna och skriker tyst för mig själv.
Men kööör då för helvete..