bara ord

Maud är jättebra. Som alltid. Om ett par veckor ska jag till en annan stad och se henne igen. Men idag står vi i en knepig lokal med en ännu konstigare publik. Jag lyssnar och ser mig omkring.
Jag önskar att jag också var så där sexuellt likaberättigad som dom andra är. Jag tycker att dom ser ut att trivas. Ett ställe att gå till liksom, när man känner sig utanför. Som dom ju måste göra om det behövs ett helt riksförbund för att dom ska känna gemenskap och tillhörande. Men jag tycker att det är bra. Det är fint på något sätt, att dom har ett ställe att gå till när dom känner sig utanför så där extra mycket. Inte som jag. Jag kan bara åka hem jag. Det mesta utanför jag kan bli hemma är om jag låser mig ute. Det gjorde jag en gång. Jisses vad jag tyckte att det sög alltså. Fatta dom måste tycka att det suger.
Vi andra, som inte är sexuellt berättigade, sitter i ett rum bara vi. Dom andra sitter på plockmatsbjudningen och pratar om varandra och föreningsaktiviteter. Jag har också jobbat i förening så jag vet hur det brukar gå till. Det är en konstig tillställning vi valt att gå till för att få se Maud igen.
På tåget hem tänker jag på döden igen.
Dom andra säger att det är vintern. Men jag vet inte jag. Har aldrig varit så mycket för att skylla mina humör på årstiderna. Men visst, det är ett enkelt sätt att slippa ansvar. Så jag skyller på mörkret jag med då. Och fatta när sommaren kommer, vad glada alla kommer att bli.