farsan är femtio år

"hon sa att livet va en monoton bana
att alla dagar var likadana"

och att slösa med min tid är att slösa med mig. att vara med människor är att dö en smula och mina armar är vita. Jag lägger mina vita armar på bordsduken och berättar att mina ådror är floder. hon lyfter sitt finger och stoppar inloppet till mitt delta som flyter längs min panna. det blir översvämning i mina ögon. jag trillar ner ifrån hennes huvud, och berättar om vad som händer när jag bygger labyrinter för att hålla besattheten vid liv. jag stjäl en historia från golvet och lägger den i glaset framför mig. hon ser på mig, jag tvekar och lutar mig fram. jag är ingen i baren. hon är ingen i mitt liv. vi ser tåget hem går långsamt och jag hoppar och skakar av känslan. hem. ta mig hem. jag är hemma och kedjorna rasslar över bänkskivan och jag håller i bladet över mina armar. dom är solade och lite ådriga och jag lägger an. siktar och ingen tar skydd bakom över golvet stänker det från min kropp.
och ni kan önska, önska runt i ring, önska kostar ingenting. balanssinnet har en helt egen uppfattning om vart horisonten ligger och jag rullar runt ett varv till. ett varv till. finns det någon post att läsa. är det någon som har ringt på min mobil. är det någon utanför min dörr som vill komma in.
mattan har gjort skavsår på mina knän och knogarna är röda av hett vatten från kranen. det är inget mer tåg nu och jag sjunger ihop över mitt ego. en suck som hörs precis innan jag somnar.